Forsakar på senhösten

Förra helgens promenad i Forsakar hänger kvar i minnet. Inte bara för att jag fick ett sår på smalbenet och att sårskorpan är ganska stor. Ravinen var oförglömligt vacker, naken och öppen, känslig och sårbar.

Inga blad på träden. Bara ljuset, från himmeln och från brutna mörka grenar och stammar. Träden är höga. Rötterna kraftfulla. De söker näring i jorden. Klipporna och stenarna hejdar sökandet mot djupen. Istället ser vi dem, rötterna, tjocka som armar, känsliga som fingertoppar.

Forsakar, är vackrast på våren eller på senhösten.