tisdag 21 oktober 2008

Om skönhetens ursprung, och om det mänskliga äventyret

”Giacomettis konst förmedlar till de dödas släkte en insikt om att alla varelser och alla ting är ensamma och att denna ensamhet utgör vår obestridliga skönhet”.

Jean Genets lilla bok Giacomettis atelje är en kär följeslagare. Under årens lopp har jag låtit mig inspireras av Genets och Giacomettis tankar om konstnärligt arbete och om konstens roll, i det personliga livet och i samhället i stort. Herrarna är inte mångordiga i ämnet, men precisa, utmanande och befriande. Särskilt för oss som sätter värde på konstnärskap med utgångspunkter i begrepp som sanning och skönhet.

”Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på.” Att gestala konsten på Genets vis förutsätter personligt engagemang hos konstnären, och ärlighet. Så gammaldags! I min ungdom skrattade man åt idéer som dessa. Någon sanning ansågs inte finnas, ärlighet förlöjligades. Nej, politisk makt (som enda verkliga faktorn för personlig och samhällelig utveckling var oomtvistelig), det var vad det hela handlade om. Och dessvärre, fortfarande handlar om.

Den personliga berättelsen har hamnat i skymundan, i förgrunden har vi istället konstnärer som allt mer glider in i något som bara förhåller sig till ytor, design eller politisk propaganda. Kort sagt, fokus på samhällsstrukturer och vurmandet för populärkultur tränger bort angelägna, de enda riktigt hållbara berättelserna, berättelserna om det mänskliga livet - om dess skörhet.

”Så vi drömmer om och längtar efter en värld där människan, i stället för att så ursinnigt söka påverka det yttre, strävar efter att göra sig fri från det, inte bara vägrar befatta sig med det utan går så längt som till att blotta den punkt inom sig där ett helt annat – näramre bestämt andligt – mänskligt äventyr skulle kunna börja.”

Inga kommentarer:

Bloggtoppen.se

View My Stats