fredag 24 oktober 2008

Balearic Beat ger oss overkligheter vi kan dansa till

Kaféet på hörnan, Kaffebaren vid Möllevångstorget, befolkades av ovanligt många gäster i morse. Konstigt nog kände jag inte igen ett enda ansikte, utom ägarens förstås, och ansiktet på kaféets barista. En mycket trevlig ung man, fastän han är Juventus-fan. Det fina med att han trots allt intresserar sig för fotboll (italiensk) gör att han kan tala om för mig hur mitt favorilag ligger i seria A. Själv har jag tappat engagemanget, som var ganska ambitiöst tidigare.

I kön till kaffebeställningen lyssnar jag in mig på musiken, som är på låg volym, nästan ohörbar förutom det svaga dunket från ett avlägset hjärta. Volymsvag är musiken, men njutbar. Jag frågar baristan om det är ”House”. Nej, nej, nej, svarar han. - Det är ”Balearic Beat”, lågt BPM (Beat Per Minute) och med sydländska gitarrer. Intressant, svarar jag. Får min kopp, sätter mig till bords med en tidning, och lyssnar vidare.

Musikens förmåga att öppna sinnena är väl bekant, inre syner kan växa fram, stämningarna ger bilder ifrån sig. Rytmen bjuder upp till dans. Dans för sin egen skull. Härligt! Jag blir sittande. Ingen annan dansar! Min blick vänder sig ut mot gatan, bilarna och fotgängararna samsas om utrymmet. ”Balearic Beat” ackompanjerar rörelserna i gatukorsningen.

Det är kanske hjärtslagen i musiken som får mig att tänka på Arvo Pärts kompositioner? Hans musik är medativ, rytmisk, öppnande som en väl komponerad målning. Musiken kan det! Bildkonsten kan det! Konst, när den är som bäst, handlar om mångtydighet.

Utan ett poetiskt uttryck blir film, teater, litteratur, konst ospännande och entydigt, något vi redan kände till. Alltså dött! Sämsta betyg ett konstverk kan få är när någon säger ”Det är så bra, jag kände precis igen mig” eller ”Det är precis som i verkligheten”.

Inga kommentarer:


View My Stats