Vacker i slöja!?

På Danmarks Radios hemsida (www.dr.dk) kan man i en annons från ungdomsredaktionen Skum uppmanas att delta i Fröken slöja 2008. ”Alle med et tørklæde på hovedet kan deltage - muslim eller ej.”

Som förväntat har Dansk Folkeparti redan farit ut mot skönhetstävlingen och gjort Skums förslag till förstanyhet i media. På Skums egen hemsida finns kommentarer för och emot arrangemanget. ”Provokationen” från ungdomsredaktionen är av det intelligenta slaget, där man inte på förhand har bestämt sig för en svart-vitt verklighet, utan är just intresserade av nyanser och fördjupade argument. Och tänkvärda synpunkter, positiva eller negativa, om lämpligheten av skönhetstävlingar finns, i detta fall med en särskild emfas eftersom den politiskt laddade slöjan finns med i sammanhanget.

Slöjan är ett plagg som får den danska regeringen att agera som en berusad matador. Den ”liberala” regeringen” vecklar in sig i hållningar som man kan förvänta sig av ett parti med totalitär ideologi, ett parti som tycker att staten ska lägga sig i livsstilsfrågor, inte ett tillåtande parti. Ett liberalt parti. Utfallen från statsministern och Venstre är aggressiva, gång efter annan. Men med stöten från värjan skadar statsministern, inte bara Danmarks anseende, utan även förutsättningarna för en vettig samvaro mellan människor av olika tillhörighet, troende och icke-troende.

Dock finns det åtminstone en klok och modig liberal politiker i Danmark, nämligen integrations- och kyrkoministern Birthe Rønn Hornbech, som går emot förslaget att förbjuda domare bära slöja, krucifix eller davidsstjärna.

(Pressklipp) Nytt från Öresund, 080514: ”Folketinget ska hålla fingrarna bort från religiösa frågor. Det tycker integrations- och kyrkominister Birthe Rønn Hornbech (Venstre) som går emot sitt eget parti i den infekterade debatten om kvinnliga domare med slöja. Utspelet kommer i en krönika i dagens Politiken. ”Om folketinget börjar lagstifta om den enskildes åsikter, som man gör i diktaturer, måste man som kristen göra uppror”, skriver Birthe Rønn Hornbech och ställer sig starkt kritisk till ett slöjförbud för kvinnliga domare.”

Arvo Pärt - den främste nu levande kompositören

Arvo Pärt, den estniske kompositören, får i dagarna det danska prestigefyllda Sonningpriset. I den ofta läsvärda Weekendavisen (tänk att motsvarande tidning är otänkbar i Sverige. Vilket fattigdomsbevis!) kan man läsa följande om denne, enligt min uppfattning, främste nu levande kompositören;

”Det politiske klima i Sovjet beskriver Uffe Ellemann-Jensen (tidigare utrikesminister): ”Mange valgte at gå i eksil for at slippe for undertrykkelsen. Det gjorde Arvo Pärt, som i lange perioder havde pålagt sig selv tavshed, fordi de sovjetiske kulturkommissærer ikke brød sig om hans musik.”

”For Arvo Pärt er det at komponere det samme som at træk¬ke vejret. Det er hans liv. »Hvad gør et barn, når det leger alene? Det synger. Hvorfor synger det? Barnet synger fordi det glæder sig over et eller andet kønt, det bliver inspireret af et eller andet. Det er sundt og helt naturligt. For voksne er denne til¬stand betydelig mere kompleks, for denne harmoni er slået i stykker, den er tabt«, siger Pärt. Han har i sit smil, ja i hele sit væsen, bevaret barnets umiddelbarhed og nysgerrighed over for det nye, og han fastholder stædigt denne endnu ikke erfaringsramte renhed så godt det lader sig gøre inde i musikken.”

”Pärts musik er tonal (man kan høre melodien), den er harmonisk (man kan høre akkorderne), den er rytmisk set rimelig overskuelig og den gentager det hele i en uendelighed. Musikken består ret beset af rytmisk ukomplicerede motiver med en melodilinie, der ofte ikke er andet end brudte treklange eller skalaer. Æstetisk knytter musikken som ‘lyd’ an til tidlig musik med gregoriansk sang som vigtig inspirationskilde, og komponisten genopliver Bachs tanke om at skrive til Guds ære.”

En dröm om ett bättre liv, efter döden?

Varför hålla fast vid en religion och en kultur som skiljer sig från det omgivande samhället? Varför riskera upplevelser av missförstånd, misstro och konflikter? Varför inte låta sig assimileras, och bli som andra i tro och kultur? Dessa frågor, och andra om religiöst liv i en sekulariserad vardag, kommer med lätthet till mig när jag går på Malmös gator, särskilt i närheten av Möllevångstorget. I Folkets park och på Simrishamnsgatan möter jag dagligen människor med ursprung i andra länder än Sverige, personer med tillhörighet i en annan tro än den kristna.

När man väl bestämt sig för att leva i ett land som flykting eller invandrare har man också beslutat sig för hur man ska dö, eller rättare sagt hur ens hädanfärd, ens begravning skall vara. Har man väl sagt att det är här man ska leva, säger man också att man bestämt sig för platsen som ska ta emot ens död. Synen på död och begravning är sammansatt, oavsett om man är troende eller inte.

Den muslimska begravningsplasten i Malmö ger starka och angelägna upplevelser om livet före, och efter, döden. Enkelheten, fattigdomen vissa gravar visar är inte bara ett uttryck för misär. Utan även för något vackert, för en tro, en förhoppning, en varm önskan om välgång, en stark omsorg om den döde. En dröm om ett bättre liv, efter döden?