En dröm om ett bättre liv, efter döden?

Varför hålla fast vid en religion och en kultur som skiljer sig från det omgivande samhället? Varför riskera upplevelser av missförstånd, misstro och konflikter? Varför inte låta sig assimileras, och bli som andra i tro och kultur? Dessa frågor, och andra om religiöst liv i en sekulariserad vardag, kommer med lätthet till mig när jag går på Malmös gator, särskilt i närheten av Möllevångstorget. I Folkets park och på Simrishamnsgatan möter jag dagligen människor med ursprung i andra länder än Sverige, personer med tillhörighet i en annan tro än den kristna.

När man väl bestämt sig för att leva i ett land som flykting eller invandrare har man också beslutat sig för hur man ska dö, eller rättare sagt hur ens hädanfärd, ens begravning skall vara. Har man väl sagt att det är här man ska leva, säger man också att man bestämt sig för platsen som ska ta emot ens död. Synen på död och begravning är sammansatt, oavsett om man är troende eller inte.

Den muslimska begravningsplasten i Malmö ger starka och angelägna upplevelser om livet före, och efter, döden. Enkelheten, fattigdomen vissa gravar visar är inte bara ett uttryck för misär. Utan även för något vackert, för en tro, en förhoppning, en varm önskan om välgång, en stark omsorg om den döde. En dröm om ett bättre liv, efter döden?