Vi tar inte mer skit på Möllan!

Jag stöter ofta på sympatiske herr H. Han dyker upp med sina barn vid någon hörna i Möllevångskvarteren. De senaste två gångerna sågs vi vid rundelen vid Södra Parkgatan. I gårdagens Sydsvenskan finns en bild på honom och sonen J. De står just vid rundelen, rubriken lyder ”Skolväg kantas av bajs”. Längre in i tidningen publiceras ett tjugotal bilder på hundbajs, avföring som J. tvingas uppleva dagligen. Det hedrar herr H. att han agerar mot skiten.

Herr H. Älskar musik, klassisk västerländsk konstmusik. För många år sedan köpte jag några Beethoven inspelningar av honom. Jag som har svårt för denne kompositör, lyssnade på artister som fick mig att öppna öronen. Typiskt, tror jag, för herr H. Han har god smak, är intelligent och modig.

Även på Listergatan finns hundbajs, särskilt på den östra trottoaren. Äckligt! Måste vara någon som mist kontrollen över sitt liv, som låter hunden skita ner så ohämmat, en person som hatar sig själv och alla oss andra. Att låta hundens avföring hindra barn och vuxna från upplevelsen av en trevlig promenad är aggressivt, och oacceptabelt.

Våld och musikalitet á la Tarantino förför

Den alpina filmstudion fick sin premiär i söndags. Väl påbyltade satt vi, min fru och jag, på ovanvåningen och underhölls av Tarantinos Jackie Brown. Inköpt på Kvarnvideo i Malmö, stans bästa butik för film.

Helgens gäster begav sig hem samma dag. Av dem fick vi ett par filmer, som vi dessvärre inte kunde spela upp i dvd:n. Men Jackie Brown var en upplevelse som räckte långt.

Tarantino har en musikalitet som förför, och en humor som smittar av sig. Hans värld är ett universum som refererar tydligt till teckande serier. Den förkonstlingen behövs när berättelserna blir så brutala som hos Tarantino.

Snön ligger djup i Folkets park

Magnus Eriksson kommentar om den aktuella kulturutredningen, ”När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa.” i SvD (se gårdagens inlägg) dröjer sig kvar.

Han formulerar en farhåga jag haft länge. Att den onda aningen skulle besannas med en borgerlig regering, måste jag erkänna, är överaskande. Nu återstår tid för initiativ under mandatperioden som kan gör att mina misstankar faller på skan. Hoppas det! Men anledningar till oro som funnits länge, hänger sig envist kvar.

Kulturlivets änglsan över, att inte vara trendigt nog, att inte vara tillräckligt begripligt, att sakna stöd från politikerna, är skrämmande. Ängslan föder rädsla, föder feghet. Det är det vi ser idag. Var finns kulturinstuítutionen som utmanar masskulturen, som vågar stå upp för poetiska värden (dubbeltydighet och transendens), som törs kämpa mot entydiga slogans, som politiken (och dessvärre även kulturlivet) är fullt av?

Pariserhjulet är fastfruset. Snön ligger ovanligt djup i Folkets park, och isbanan är befolkad av fler än man brukar se. Roligt. Barnen i Malmö har februarilov. Det är ju det som betyder något, glädje här och nu. Inte grubbla över det som händer, eller eventuellt händer, i en kulturpolitik som nästan ingen vill låtsas om.