Grått, vitt, brunt och svart i en oändlig och vacker variation

Minus 8,3 grader visade termometern som lägsta nivå i natt. Rimfrosten klädde buskage och träd i finaste skrud. Vitt, och i slör, som en brud inför vigselakten, så såg skogen ut i morse.

För min del blev det ingen promenad idag. Min hustru gick ändå. Hon gick gamla långrundan, den över Slätteberga och förbi avtagsvägen till Bökestorp. Den som är bekant med den lokala geografin kan snabbt räkna ut att vi befinner oss någonstans mellan Huaröd och Degeberga. En vacker del av Skåne.

Linderödsåsen sträcker sig från Hörby till Stenshuvud och havet. Åsryggen vilar i nordvästlig riktning, med en nästan omärklig lutning på västsidan. Mot ost stupar det, ganska brant på vissa ställen. Det är här landskapsdramatiken finns, och skönheten. Havet inom synhåll, kontrasten mellan slätt och ås, och skillnaden mellan temperaturzoner. Det sägs att differensen kan slå på 2 grader celsius mellan Degeberga och Huaröd.

Vårskogen är vacker. Jag tänker på nyutslagna bokar. Vinterskogen är också vacker. Rimfrosten gör sitt, skapar enhet och variation på ett gudomligt sätt. Grått, vitt, brunt och svart kan, i de kombinationer jag ser från fönstret idag, vara nog så sköna att beskåda. Grantopparna, de nakna lövträdsgrenarna, ja, alla former och nyanser som bjuds ger mig en syn jag kan dröja vid, hur länge som helst.

Om Eric M. Nilsson, Halal-TV och ordet "viktigast"

Viktigt, viktigare, viktigast! är namnet på en TV-dokumentär av Eric M. Nilsson. Min fru och jag har i julklapp, till oss själva, köp en dvd-box med dokumentärfilmer av just Eric M. Nilsson. Dokumentären vi såg här om kvällen gjordes i mitten av 60-talet, och är i högsta grad relevant idag. Nilsson filmade i nordafrika, i Tunisien närmare bestämt. Svenskt biståndsarbete hade väckt hans intresse, särskilt glappet mellan givarna och dem som tar emot biståndet.

Gång efter annan tvingas nordafrikanerna in i tankemodeller och arbetssätt som är sprungna ur snäva svenska förhållanden. De lokala kulturella utgångspunkterna struntar man i. Resultatet blir förstås alienation, misstro och negativa attityder. Misslyckandena avlöser varandra. Nordafrikanerna lyckas inte genomföra uppgifter som för oss ter sig enkla, otroligt simpla. Gissa om biståndstagarna känner sig odugliga?

Skillnaden i förhållningssätt och attityder har nog inte ändrats nämnvärt sedan 60-talet. De ohämmade attackerna på de unga kvinnorna i Halal-TV är talande. Vi tvingas, kanske till och med mer än tidigare, dras med polerad rasism på diverse kultursidor.

Förtryck i namn av bistånd, utbildning. Det riktiga är att mötas som likvärdiga parter, där båda har något att lära av varandra. Analfabeten kan vara en källa till kunskap även om hon/han inte kan läsa eller skriva. Den troende kan lära ateisten något, och tvärtom förstås. Utan olikheterna försvinner de mänskliga dragen.

I Eric M. Nilssons film får en nordafrikan frågan; Vad är det viktigaste i livet? Personen verkligen arbetar med frågan men måste replikera: Jag förstår inte ordet ”viktigast”. Frågeställaren upprepar orden. Åter igen säger personen, under generad vånda, att han inte förstår frågan. Men Nilsson är påstridig, och till sist svarar mannen med ett ursäktande leende, att göra det GODA är det viktigaste.

2009 - ett år med god musik på Kaffebaren, och med bönor i trädgårdslandet

Årskrönikorna duggar tätt. Vad var bäst eller sämst med året 2008? Dramatiken på Wall Street i New York och den medföjande finanskrisen nämns, begripligt nog, som årets mest drabbande händelse. På Möllan och på Åsen, vad har hänt där under det gågna året?

Besöken på Kaffebaren var fler än tidigare, och jag har lärt känna nya människor på mitt stamställe vid Möllevångstorget. På Åsen hade vi en fantastisk svamphöst. Karl-Johan och andra soppar fann vi i mängder. De är inte mindre goda nu, efter att vi torkat dem.

På den negativa sidan vill jag nog nämna att musiken på Kaffebar var av alltför skiftande kvalitetet, för mycket av nonsensmusik, helt enkelt. Hoppas att min specialdesignade cd spelas under 2009. På Åsen var den svåra torkan den besvärande prövningen. Grödorna fick inte nog med vatten. Torkan var så omfattande att vår stora brunn sinade.

Inför 2009 hoppas jag på fler och inspirerande reflektioner under mina fikastunder på Kaffebaren. Vad gäller livet på Åsen, ser jag gärna att det nya året bjuder på ett rikt fågelliv (ex. den underbara upplevelsen, synen och ljudet av tranor som anländer). Jag hoppas att vi nästa år odlar bönor.

För världen i stort önskar jag att den ekonomiska krisen leder till tillväxt, och en fördelning som kommer jordens fattiga till godo. Hur det ska gå till? Vet ej! Men vägen till framgång bygger på samarbeten över gränser av olika slag, till och med i så små verkligheter som den på Möllan.

Också i den lantliga vardagen på Åsen blir det bäst om man är öppen för andras önskemål och behov. Samarbete är A och O, annars uppstår ingen god musik, och bönorna blir varken sådda eller skördade.