Ljusglimtar - istället för dystra syner!

Stararna har flyttat in under takplattorna. Demonstrativt poserar de på "Klubbhuset" där mat finns för alla fröätande fåglar. Med sin närvaro på Klubbhusets tak skrämmer stararna de mindre fåglarna. Ingen vågar komma i närheten av maten. Att stararna kommit är trots allt ett välkommet vårtecken, inte minst nu när kölden varit påtaglig, och snön decimeterhög här på Åsen.

På tal om fåglar, så måste jag nämna tranorna. Det är alltid en fantastisk syn att se de segla i flock, skyhögt över andra fåglar, om man undantar örnarna förstås.

Påsken har vi bakom oss. Med påsken besegras, i kristen mening, döden. Men livet går inte bara vidare, det fördjupas, får fler nyanser, inte alla är lätta att uppfatta, eller ens sköna att ta del av. Men livet går inte bara vidare, det förnyas ständigt. Och måste förnyas, av oss, med hela vår personlighet, endast då kan vi växa och bidra till en utveckling värd namnet, en personlig och samhällelig utveckling som bejakar frihet och ansvar.

Fastereglerna blir av någon anlednig allt svårare att iaktta. Jag kämpar med föresatsar om mindre av det ena eller det andra under fastan. Misslyckats har jag mer än en gång. Samtidigt försöker jag komma igen, inte alltid helhjärtat, men i alla fall med en begrundan, och ett allvarligt sinne.

Innan stilla veckan var jag på premiär av Stormen, Shakespears drama. I mitt tycke ett av hans främsta. En pjäs med många bottnar, med flera intressanta existentiella frågor och våndor. På Malmö Dramatiska Teatern spelades Stormen på 70-tals manér, som gruppteater, som vore föreställningen improviserad fram dagen (eller förmiddagen)innan premiären. Av komplexitet fanns förstås ingenting. Av Shakespeare, inte heller mycket. Texten behandlades på ett sätt som påminner om bokbål. Vi har blivit vana vid att klassiska dramer behandlas utan respekt. Tur att vi ännu inte erfarit en sådan misshandel av den klassiska musiken. Inte kan vi väl tänka oss att man bränner upp partitur av Bach?

Med påsken kommer förnyelsen, som sagt! Jag ska sluta se bakåt på ett surmulet sätt. Kommentaren om Stormen blir förhoppningsvis det sista gnälliga inlägget från mig. Istället för dystra syner ska jag försöka mig på att fokusera på ljusglimtarna. Låter svårt, eller hur?

Tranan är kommen. Varför dröjer staren?

Sedan flera dagar tycker jag mig ha hört starens sång. Igår såg jag en liten starflock. Tre fåglar! Löjligt liten flock, inte minst för att vara starar. Var det verkligen starar jag såg?

Förra året visade sig stararna den 6 mars, här på Åsen. Idag är det den 11:e, och jag kan inte med säkerhet säga att jag hört, eller sett staren. Ska det vara så svårt att känna igen denna välbekanta fågel?

Stararna kommer i stora flockar. De bosätter sig i alla skrymslen och vrån. Husen här räcker inte till! När de väl kommer, då blir det liv i bygget. Och jag kommer inte behöva fundera över om staren kommit eller ej. Skönt! Tranorna har jag redan hört, och sett. Inget tvivel över det!

Schimmelpfennig tuktad på scenen

Med sin pjäs 24 timmar Berlin gestaltar Roland Schimmelpfennig ett dygns mänskligt liv på Greifswaldstrasse. Rollfigurerna är skissartat tecknade, som fångade i ögonblicksbilder. Perspektivet är hela tiden gatan och det som utspelar sig där, eller i grannskapet.

Berättelsen knyter an till en fotoaffär, där en stationär kamera utlöses automatiskt var tjugonde minut. Vad kameran fångar är tillfälligheter, eller ödesbestämda händelser? Hur som helst, de många figurerna vi möter återkommer i bilderna, och deras förehavanden vävs in i en 24-timmars cykel. Huvudpersonen får i en dröm veta att han bara har ett dygn kvar att leva, och att han ska se upp för en lång kvinna. Det sista dygnet i huvudpersonens liv kretsar kring drömmen, och mycket riktigt han möter den långa kvinnan, som sen tar livet av honom.

Publiken får till skänks fragment, delar, inte helheter. Det är pjäsens sköra punkt. Gärna fragment, men pjäsen bjuder inte in till nyanser, fördjupning. Det blir upp till iscensättningen att fördjupa, dröja kvar. Men uppsättningen bjuder dessvärre på motsatsen. Pjäsen känns ännu tunnare genom att iscensättningen lägger kraften på koreografin. Valören i orden, och språkglädjen försummas. Av skådespelarnas arbete och fördjupning blir det inte mycket av.

Det känns som om Schimmelpfennigs teaterstycke tuktas, och blir en slags dansuppvisning. Pjäsen görs orättvist ytlig. Iscensättningen uppehåller sig inte ett ögonblick vid att den dödsdömde skulle kunna uppleva ångest eller en existentiell kris under sina sista timmar. Föreställningen bjuder på många roliga gubbar, töntiga kvinnor. Man skrattar oftast åt, sällan med figurerna. Schimmelpfennigs pjäs hade vunnit på en medkännande gestaltning.

24 timmar Berlin i Riksteaterns uppsättning, som jag såg på Inkonst i Malmö i förrgår, är en framgångsrikt visualiserad föreställning, genom scenografin och koreografin. Men skådespelarnas arbete reduceras, de blir koreograferade dockor. Trist, när orden betyder så lite.