Möllans ost och Åsens svamp i skön förening

Med några goda ostar i bilen, som inhandlats tillsammans med några hekto lardo på Möllans ost i Malmö, begav vi oss iväg till vårt hus på Åsen. Framför oss hade vi en helg med svamplockning. Vädret spåddes bli sommarlikt. Den sista chansen att uppleva en solig dag innan höstrusket tar över, enligt metrologerna.

Solen och värmen kände vi av under svamprundan. Men varma blev vi framför allt av entusiasmen och av själva plockandet. Vår vanligen inte så givmilda runda förvandlades, efter att vi lämnade den ordinära rutten för en vacker glänta, till en lysande kantarellmatta. Vi gladdes förstås, och plockade. En och annan brunsopp och Karl Johan fick vi också med oss hem.

Doften av smörstekt katarell, efter att den först fått svettas ordentligt på pannan, fyllde köket. I glasen hällde vi rött vin. Fisken, som ugnbakats, fick en bädd av pancetta. En bit av det nybakade brödet doppade jag i den smälta lardon. En vacker dag avslutades med en vacker kväll. Och natten, den födde löften om fler svamphelger.

Sarko och Paris bor i Göteborg

Vi har haft överraskande mycket glädje av katterna. Först var vi lite avogt inställda, med tanke på risken för allergi hos barn, och bristen på tid. Men när katterna väl kom till oss var de mycket välkomna.

Texas och Tenessee var bara åtta veckor gamla när vi fick dem. På USA:s nationaldag, den 4 juli 2007. Pappan påstods vara traktens Clinton. Det var upplagt för namn med koppling till Amerika. I somras tog glädjen abrupt slut, trafiken skördade ännu ett kattliv. Förra året gick Tenesse åt. Nu var det Texas som inte fick leva längre, och det samtidigt som hon just givit liv åt två ungar. Dallas och Houston föddes i vedboden, inför mina ögon och i samma stund jag talade i telefonen med min fru. Hon fick ögonblicklig rapportering. Dallas och Houston fick inte vara med sin Texas i mer än tio dagar. En bilförare körde ihjäl katten. I ett slag miste vi de tre katterna.

Veckorna av saknad efter Texas, Dallas och Houston bröts av en vacker grå katthona. Hon dök upp på Lillgården. Den grå honan kom till oss (häpna!) den 4 juli i år. Sabine River blev hennes namn, efter en flod i Texas. Sabine var dräktig. Efter tio dagar födde hon, på Frankrikes nationaldag den 14 juli, en hona och en hane. Paris och Sarko blev deras namn.

Sabine och ungarna tydde sig allt mer till våra grannar, för att till sist bo hos dem. Vi var bortresta oftare än förut, och kunde inte ta oss an den lilla kattfamiljen. Våra grannar, blev även de ofrivilliga kattinnehavare. Genom en förmedling såg de till att Sabine, Paris och Sarko fick en ny värdfamilj. Tyvärr, bor familjen långt från Linderödsåsen. Närmare bestämt i trakten av Göteborg.

OS behöver nygamla grenar som musik, litteratur, måleri, skulptur och arkitektur

Gång efter annan har vi anledning att intressera oss för kulturlivet i antikens Grekland. I söndagens Svensk Dagbladet (080810) skrev Sture Linnér, en kännare av det antika Greklnd och en god berättare, en krönika som ställer dagens OS i en tänkvärd jämförelse med äldre tiders olympiska tävlingar.

"Dagens olympiska spel, i vilken världsdel de än må ha ägt eller äger rum, skiljer sig radikalt från de antika bland annat däri att de inte inrymmer några andra kultiska komponenter än dyrkan av Mammon och, i vissa fall, förhärligandet av politiska potentater. Liknar dem gör de nog bara så till vida att de inte har någon reell fredsfrämjande betydelse. Nu i OS-tider orerar man visserligen gärna på arrangörshåll om deras förment viktiga roll i det hänseendet. Internationella olympiska kommittén har länge dagligen sänt en reklamfilm i tv som går ut på att desarmera just dess koppling till politiken. Detta låter dock tyvärr beklämmande ihåligt. OS i nazisternas Berlin 1936 och kommunisternas Moskva 1980 har lämnat bitter eftersmak, för att inte tala om morden på israeliska idrottare i München. Dagens kinesiska hyckleri kring en så vitalt väsentlig fråga som de mänskliga rättigheterna förmår inte dölja att förtrycket av oliktänkande inte minskat utan tvärtom väsentligt ökat på senaste tid. Ännu en gång äger de olympiska spelen rum i en brutal polisstat.

Det långa talets korta mening är denna. Redan i antiken, särskilt efter den högklassiska tiden på 400-talet f Kr, hade de olympiska spelen en krassare inriktning än vad som ofta hävdats. Ändå inrymde de så pass mycket av idealism och glans att de i stort sett utgör ett ärorikt kapitel i kulturhistorien. Och just grekerna har nyligen visat att även ett litet folk förmått arrangera tävlingarna med en känsla för stil och värdighet och med en teknisk kompetens som fått världen att häpna. Visst har även andra olympiska evenemang i modern tid förmedlat spänning och glädje till miljontals människor runt hela jorden, det ska ingalunda förnekas, allra minst av en som själv har svårt att slita sig från tv-rutan när det gäller. En megastjärna som Carolina Klüft har vunnit stor och allmän beundran genom att visa på lekens vitala betydelse även i världselitens stenhårda konkurrens om medaljerna.

Ändå finns det all anledning att känna oro inför den allmänna utvecklingen mot överdimensionering av de olympiska spelen, mot den möjlighet de ger totalitära ­regimer att utnyttja dem i självförhärligande syfte och mot den överdrivna kommersialiseringen. Det är väl knappast önskvärt eller ens möjligt att gripa till en så radikal åtgärd som att avskaffa dem. Men nog borde man på ansvarigt håll allvarligt överväga om de inte kunde ges ett betydligt rimligare omfång och med fler lekfulla inslag än vad den nu dominerande närmast hysteriska rekordjakten tillåter.

Kanske kunde rentav kultur få en framstående plats på programmet? Härvidlag finns både en antik och en modern tradition att falla tillbaka på. I forntidens delfiska spel, de viktigaste näst efter de olympiska, ärades ortens skyddsgud Apollon med tävlingar i poesi, sång och musik. Och under åren 1912-48 omfattade de olympiska spelen faktiskt också sådana grenar som musik, litteratur, måleri, skulptur och arkitektur."