Bollsparkeriarbetare eller artister?

I gårdagens Svenska dagbladet kunde man läsa Rolf Gustavssons krönika om EM i fotboll. Gustavsson är ofta läsvärd, inte minst om man är intresserad av politik på EU-nivå. Denna gång behandlade han, inte EU, utan det pågående europeiska mästerskapet i fotboll. Initierat och humoristiskt skriver han om ”Lars Lagerbäcks folkhemska bollsparkeriarbetare”. Gustavsson skämtar på det sätt man gör när medkänsla och sympati finns med. Han älskar sitt Österlen, och han älskar förmodligen även Sverige på trots, eller tack vare en ibland ironisk och elak vinkel.

Även om Gustavsson skriver om något så oväsentligt som sport, tål hans krönika läsas med eftertanke. Bilden av ett självtillräckligt Sverige träder fram. En hybris som måhända inte är så mycket att säga om i idrott. Men problemet är att samma kritiska teckning av mentaliteten och bristen på nyfikenhet med lätthet kan appliceras på andra, viktigare områden, exempelvis inom politiken eller kulturlivet.

”Bollsparkeriarbetare” är en mycket träffande, och sorglig benämning, på det som skulle kunna handla om artisteri och en slags idrottsligt konstnärskap. Men i vårt Sverige kapar vi gärna den lilla utväxt i kulturkroppen som kan bli för ostyrig, för personlig. Vi säger kulturarbetare, istället för det riktigare begreppet konstnär. Vi är väl rädda för att förhäva oss, och ännu mer skraja för andra ska visa sig vara konstnärer medan vi själva bara är arbetare? Usch, då är det bättre att helt enkelt bestämma oss för att alla är arbetare, bollsparkeriarbetare, även Zlatan.

Gustavsson avslutar sin underhållande krönika med orden ”Belgiska Le Soir skriver om det svenska landslaget att det alltid kvalificerat sig, aldrig gjort bort sig och sällan varit briljant. Lagerbäcks stereotypa standarduppställning döper tidningen till fotbollens IKEA-modell och tillfogar syrligt att man ändrar inte ett lag som inte vinner. ”

Vi delade en vacker gryning med tranorna, den första i juni

I söndags morse gick jag och min fru vår sedvanliga helgpromenad, men tidigare än vanligt. Vi lämnade huset strax innan klockan slog fyra på morgonen och återvände vid sextiden. Fågellivet kom igång rejält med sång och kvitter redan vid halvfyra. Promenaden inleddes med klar och livfull sång från trädens grenar och kronor.

Solen hade ännu inte lämnat sin morgonbädd. Ljuset var indirekt, reflekterades från en halvmörk himmel. Inne i granskogen var det riktigt dunkelt, men bland bokarna gav det milda ljuset en känsla av lätthet. Vi var inte riktigt vakna, det var inte skogen heller, bortsett från fåglarna. Fötterna traskade på bekanta stigar. Gryningens ännu inte tydliga genombrott gjorde att vi i skumrasket tvingades blicka neråt, för att inte trampa fel bland stenar, diken, stockar och grenar. Stirrandet i marken upphörde vid gläntorna som omgärdas av lövträd, i hagarna där kor betar. Himlen blev svagt ljusare, hoppfullare, en sol skulle snart värma oss.

Vi ökade takten, soluppgången ville vi gärna uppleva vid ruinen i Rebbetuaröd. Lupinerna stod i full blom, syrenen likaså, när vi kom dit. Det var då, ögonblicket innan solens första strålar bröt fram för att värma den gamla bondgårdens återstående vitkalkade väggar, det var då de djupa stötarna var alldeles inpå oss. Tranorna var här! Vi delade en vacker gryning med dem. Den första i juni.

Texas kattfamilj - Dallas och Houston

Vilken kattvecka! Vår dräktiga Texas får ungar i just det ögonblick jag befinner mig hos henne i gammelhuset, i vedboden. Katten får sammandragningar, hon krafsar och jamar i kattlådan. Jag får lockat över henne till en förberedd mjuk bädd. Innan den första kattungen föds ringer min fru. Genom min beskrivning får hon tillfälle att följa förloppet. Efter en kvart kan jag konstatera att Texas fått två ungar, en riktigt mörk och en grå-svart strimmig.

Några dagar senare, när vi båda är på landet, får vi möjligheten att bekanta oss med kattungarna. Texas visar stolt upp sin avkomma, och inbjuder oss att se närmare och att till och med ta på djuren. Det gör vi gärna, en kort liten stund.

Arbetet tvingar oss till Malmö. Innan vi far har vi laddat med grädde, vatten, torrfoder och annan kattmat. Texas ska ha så det räcker för några dagar. När vi är tillbaka möter vi en rastlös katt, men inga ungar. De är borta!

Vi letar överallt Överallt! I gammelhuset, i stengärdsgården, under hönshuset och gammelhuset igen. Men utan att finna de försvunna små. Vi tror att de uppvaktande hankatterna varit framme, mr Black and White, Peter Stormare och P.Påhlsson. Snart faller misstankarna på mården som härjat i grannens hus. Hankatterna hade nöjt sig med att dräpa ungarna, för att låta de ligga kvar. Mården tar bytet med till boett. Det är mården som dödat de söta ungarna!

Vi sörjer med Texas. Saknaden efter ungarna syns i hennes blick. Vi ger henne extra tilldelning av lax och grädde, och massor av smekningar. Så småningom lägger vi märke till att Texas bara försvinner, blir borta en längre stund, kommer inte tillbaka fastän vi ropar. Olikt henne!

Till sist, under hennes guidning, går vi upp till ovanvåningen i gammelhuset. I den högsta av fem kartonger finns hennes kattungar, i en ridhjälm. Vi blir förstås glada, över att kattungarna lever, över att Texas inte behövt sörja över en svår förlust. Glada blir vi över att Texas givit oss Dallas och Houston!