Ingen macchiato under fastan?

Påsken infaller tidigt i år. Vårdagjämningen och Skärtorsdagen äger rum den 21 mars. Idag är det Askonsdagen, den kristna fastan tar sin början."Askonsdagen inleder den fyrtio dagar långa fastan. Under gudstjänsten kan deltagarna få ett kors av aska tecknat i pannan. Askan symboliserar död och manar till eftertanke kring hur vi lever våra liv. Det centrala är att avstå från det oviktiga i livet och prioritera det viktiga, som sin relation till Gud." Källa: Sensus multireligiösa almanacka.

Askonsdagen påminner oss om döden: "Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli". Fastan kan få oss att reflektera över hur fria vi egentligen är, hur vi använder oss av den frihet vi faktiskt har. - Vad gör jag med mitt liv?!

Konsumtionskulturen präglar våra liv. Det handlar inte bara om prylar, utan om så mycket mer, där njutningen är i centrum, där konsumtionen i förlängningen blir ett sätt att döva ångesten över att leva, att dö. - Men min macchiato, ska jag inte få dricka den ifred?

För att fastan ska bli meningsfull måste man avtså från något som är kännbart. Kaffet skulle i så fall vara i farozonen. Men i år ska jag försaka alkoholen, dra ner på konsumtionen av media (radio, tidingar). Jag ska försöka uppleva mer av tystnad, och reflektion.

Jesus fastade själv i 40 dagar i öknen. Med fastan kan vi förena oss med honom.

Malmö - en vinterstängd nöjespark

Det behöver onekligen talas mer om "Gangster-Malmö" och "Det skitiga Möllevången". Det räcker inte med nya stadsdelar, och byggnader som vinner arktitekturpris. Den fysiska förnyelsen av Malmö är välkommen. Men ack så mycket lättare att åstadkomma! Vad som behövs är inget mindre än en allmän mobilisering, ett uppvaknande som innebär att varje malmöbo inser sitt individuella ansvar för nedskräpningen i stan, och sin egen betydelse i kampen mot brottsligheten på Malmös gator och torg.

Den rådande synen om sakernas tillstånd i Malmö är att sociala svårigheter ska förklaras med modeller om maktstrukturer, segregationsproblem och bistande samhälleligt stöd. Vad den enskilde medborgaren eller den enskilda familjen kan ställa upp med räknas inte. Sorgligt, och riktigt allvarligt. Initiativet och möjligheten att påverka tas från medborgaren och hamnar hos den politiska ledningen. Så brukar det gå till. Så har det varit i mycket lång tid. Inte minst i Malmö. Utan känslan att betyda någonting, utan upplevelsen att något viktigt och svårt kan förväntas av en blir man lätt pacificerad, åtminstone mentalt.

Tragiskt är när den härskande politiska ideologin och tongivande intellektuella gör samma analys av samhällsproblemen. Det tragiska utgörs av att samsynen försvårar ifrågasättande och nya tankebanor. Den nödvändiga kreativiteten uteblir, och med det blir det svårare att vara öppen och innovativ.

Igår, jag vet inte för vilken gång i ordningen, var jag på ett offentligt möte om Malmös framtid. Mötet var upplagd som ett samtal mellan fyra gäster, en moderator och publiken. För att en diskussion ska utvecklas väl krävs en tydlig definition av frågeställningarna, och att dilemman presenteras. Detta skedde inte. Istället blev det trivselprat, en strävan efter att tycka likadant och att ha trevligt. Aldrig fick en fråga bränna till, betyda något, orsaka en intressant meningsskiljaktighet.

Om Malmös framtid sades inget nytt. Återigen ältade man om bristen på etnisk och kulturell integration, ännu en gång fick man höra om MFF:s toppar och dalgångar i allsvenskan under årens lopp. "Gangster-Malmö" är frågan som ligger högst på mångas dagordning, särskilt hos de unga. Unga vill, i likhet med äldre, ses som personer/individer, inte del av en massa/grupp. Möteslokalen var fullsatt av människor i min egen ålder, och äldre. Bra att de unga hölls sig borta. Samtalskvällen, som skulle hylla Malmö som Kreativitetens stad, bevisade motsatsen. Kreativiteten är som bortblåst, samsynen bedövande. Denna kväll kändes Malmö lika dynamisk som en vinterstängd nöjespark. Måtte pariserhjulet komma igång snart!

Den kollektiva kompassen leder fel

Mörkret viker undan, endast lite i taget, men ändå. Det viktiga är att dagarna känns längre. Vi har snö på Åsen. Den töar redan bort, och tur är det. Med det allt längre dagsljuset, och med temperaturen som stiger, är det lätt att längtan efter våren blir för intensiv. I mitt inre ser jag redan fågelsträcken mot det blå himlataket. Jag hör tranorna. De talrika stararna har flyttat in under takplattorna. Men när jag fäster blicken mot björkdungen, och ser de röda holkarna med slottsnamnen, ser jag en avlövad skog. Jag befinner mig i en grå februaridag. Det regnar. Det töar. Det är fortfarande vinter!

Om några veckor kommer miljontals fåglar att påbörja en tusentals kilometer lång resa för att komma till sitt sommarviste. Åsen är slutmålet för en del fågelarter, andra ser till att få en vilopaus här, exempelvis vid Fjällmossen, som är ett fågelreservat. Alla klarar inte flytten. Otaliga fåglar dör. En del mister orienteringen, särskilt de fåglar som reser i flock, om de tvingas till en lång resrutt. Det säger forskare som studerar fåglarnas förmåga till navigation. Långa resor klaras bäst av fåglar som förflyttar sig ensamma, den kollektiva kompassen skulle få dem att fara vilse.