Iskra reflekterar

Malmö Folkets park utan pariserhjul!

2011-03-25T14:30:00.003+01:00

Pariserhjulet i Malmö Folkets park monteras ned. En underlig syn för en som genom åren vant sig vid synen av hjulet. En saknad kommer nog att uppstå i mig, men jag är ändå lockad av att försöka se på Folkets park med nya ögon. En park utan nämnda attraktion. Det lekfulla i parken kan gestaltas på många sätt, kanske till och med bättre utan tivoliattributen?

Jag har aldrig åkt i pariserhjulet i Malmö. En höjdskräck jag förnam i ett pariserhjul i Nice satte punkt för det eventuella intresset. Det var mitt första och sannolikt det sista försök att, utan möjlighet att påverka, sitta i en slags gunga högt, högt över marken.

Farväl pariserhjul! Kanske kommer jag att sakna dig trots allt?

BARRA BARRA (scenkonstgruppen)

2011-02-14T17:09:00.002+01:00

Den nybildade scenkonstgruppen Barra Barra gjorde sina första trevande försök i en tom replokal i Skillinge. Snart hoppas regissören Aldo Iskra och den namnkunniga ensemblen att de ska få visa föreställningen ”Hem” för folk – där folket finns.
Barra Barra är arabiska och betyder rakt översatt ”där ute”. Namnet är taget från den algeriska artisten Rachid Tahas låt ”Barra Barra” och valdes eftersom det är ”där ute”, på gator och torg, som gruppen vill möta sin publik.

– Vi försöker visa att olika konstnärliga tillhörigheter kan skapa spännande scenkonst. Vi tror att kulturen blir intressantare om vi bejakar mångfalden, säger Aldo Iskra, regissör, som tillsammans med Anders Granström, skådespelare och berättare, befann sig i den där replokalen i Skillinge.

– Jag och Anders Granström bestämde oss för att vi skulle unna oss lyxen att arbeta utan manus och deadlines. Vi ville slippa den där känslan av ”fabriken”, att ständigt producera vilket genomsyrar så mycket av teatern idag, säger Aldo Iskra.

Den 26:e januari visade Aldo Iskra och Anders Granström fem korta, nästan stumma, scener för musikerna Nadin Al Khalidi och Dan Svensson samt dansaren Cecilia Nilsson.

– Man kan säga att Barra Barra föddes där. Det var väldigt nervöst och vi var osäkra på hur det skulle tas emot. Men det mottogs väldigt generöst och efter en stund började Dan Svensson spela slagverk till och strax efter det var Cecilia Nilsson uppe på scenen och dansade.

Gruppen är nu mitt uppe i planeringsstadiet för att på allvar komma igång och repetera premiärföreställningen ”Hem”.

– Vi kom ganska snabbt in på frågor som berör begreppet hem och hemlöshet, steget är inte långt från att ha ett hem till att mista det. Sedan har vi försökt få in en känsla av äventyr, utsatthet och värme. Det kan låta luddigt men tanken är att ämnena och frågorna ska stimulera till tolkning.

Planen är att uppträda i Öresundsregionen, både gratis och för betalande publik. Aldo Iskra hoppas att till exempel någon kommun ska tycka att det vore spännande med gatuteater och boka in ett antal föreställningar.

– Vi vill spela där människor finns. Det kan vara torg, gymnastiksalar eller kanske shoppingcentrum. Det kan vara fula, oestetiska platser. Platser som inte är ämnade för teater, men där människor finns.

Föreställningen blandar svenska, engelska och arabiska, kanske även ett fjärde språk, men Aldo Iskra försäkrar att publiken kommer att hänga med.

– Dialogen är inte bärande på det sättet. Vi vill inte säga till någon att prata bättre svenska eller vara på ett visst sätt.

– Som ett exempel är Karim Rashed skolad i en teatertradition från Irak och sådant vill vi bejaka. Därför är Barra Barra intressant.

Barra Barra

Nadin Al Khalidi, musiker.
Anders Granström, skådespelare/berättare.
Aldo Iskra, regissör.
Åsa Lieberath, scenograf.
Cecilia Nilsson, dansare/koreograf.
Karim Rashed, skådespelare.
Oline Stig, dramaturg.
Dan Svensson, musiker.
Anna Thelin, producent.

Mötet sker ute hos publiken
Text: Henrik Kilefors
Publicerad i Sydsvenskan 14 februari 2011

På skidspåret vid Hanöbukten

2011-01-02T16:45:00.003+01:00

Nyår firade vi hos goda vänner i Bökestorp. En minnesvärd kväll med champagne, utomordentlig fisksoppa och hemmagjord parfait. Gott!

Tillsammans med värdparet fick vi en afton med intressanta samtalsämnen, personliga inlägg och nyårslöften. En riktigt rolig och inspirerande samvaro. Apropå löften, mitt "tillägggslöfte" för kvällen handlar om fler bad i havet. Jag lovade att doppa mig i Hanöbukten innan maj månads utgång. Klarar jag det?

Tolvslaget firades med skål och lyssnande till radions utsändning i P2. Vi hörde Sveriges domkyrkor ringa in det nya året. Stämningsfullt och på sitt sätt gripande.

De första dagarna under det nya året har min fru och jag tillbringat i skidspåren. Idag längs havet, på stranden vid Hanöbukten.

Världspremiär i Huaröds skidspår

2010-12-07T15:55:00.002+01:00

I lördags debuterade jag som längdåkare. Min hustru påpekade klokt att spårad bana var bättre för en nybörjare än halvmeterdjup lössnö i skogen. Vi gjorde slag i saken och körde den korta sträckan till Huaröds lanthandel, där ett proffsigt spår har sin början (bakom parkeringen). Längdåkning är överraskande krävande. Riktigt svettigt! Och kul!

Snöänglarna är här!

2010-11-30T08:52:00.003+01:00

Decimetertjock nyfallen snö lockar fram leklusten. Min fru är specialist på att göra "snöänglar" (se bilden). Såväl skapelseprocessen som det färdiga motivet är en njutning att beskåda.

I söndagens aktiviteter ingick skogspromenad. En härlig vandring i oplogad snö. Vackert med allt det vita, grafiskt skönt gentemot de mörka grenarna, bruna stammarna.

Väl hemma efter promenaden var det dags för skottning. Puh! Men ser man det som motion så går det lättare.

Ginko

2010-11-10T20:04:00.004+01:00

Sedan drygt ett år har jag, utan att veta om det, ägnat mig åt Ginko. Jag har helt enkelt gått promenader, oftast på Åsen, i trakten av Huaröd i Skåne. I skogen eller på hagarna har jag försökt att öppna mig för ljud och bilder i naturen, jag har velat ta emot landskapet, ljuset, skuggorna, läten, tystnaden, rörelserna. Kort sagt, som ett barn har jag gått i skogen och öppnat mig för intryck. Inte sökt något bestämt utan bara tagit emot det som fanns, och alltid händer det något. I det lilla händer mycket!

Ginko blir det inte av endast promenader. Man måste skriva ett poem, närmare bestämt en haiku. Formen är bestämd och samtidigt inspirerande och frigörande.

"Att ta en promenad ute i naturen för att hämta inspiration till en haiku kallas på japanska för ginko. Ginko är haikudiktarens vanligaste arbetssätt." skriver Helga Härle på sin läsvärda hemsida haikurymden. Värt att besäka är även Svenska haikusällskapets hemsida och Fri haiku.

Här har ni min senaste haiku;

spår av katt i snön
fåglarna samlas i flock
endast spåren kvar

Första snön, men väntar med däckbyte

2010-10-27T16:40:00.003+02:00

I onsdags föll den första snön. Djupet har dryga centimetern. Allt det vita var borta mot kvällen. Vackert var det!
Vis av erfarenheten väntar jag med att byta bildäck tills grannen Olsson gjort det. Han lyckas pricka in rätt datum för byten till och från vinterdäck. Skönt att kunna ha tillit till andra i trafiksäkerhetsfrågor.

Teambuilding för att klara mångfaldssamhällets utmaningar

2010-09-24T15:58:00.002+02:00

"Jag bedömer att vi just nu rör oss mot en polarisering i frågor som rör integrationspolitiken. Folkmajoriteten blir mer tolerant samtidigt som SD kommit in i riksdagen. Har svårt att se en dansk utveckling där de etablerade partierna låter SD få problemformuleringsprivilegiet. Kanske går vi mot en nationell samling i de här frågorna, ett nationellt konvent kring integration. Vad vi behöver är ju någon form av teambuilding för att klara globaliseringens och mångkulturella samhällets stora utmaningar. Vi vill väl vara det land som klarar detta bättre än alla andra länder?"

Henrik Oscarsson, statsvetare

Nöjd sugga

2010-09-20T15:52:00.001+02:00

En nöjd sugga diar sina kultingar. Synen är inte alldeles obekant för oss som ibland har vägarna förbi Lillhem på Linderödsåsen. Svens utegrisar ser ut att trivas, eller hur?

Karl johan en tidigt kall höst

2010-09-03T18:35:00.004+02:00

Det är alldeles klart att naturen bjuder på en generös svampsäsong. Redan i augusti plockade vi flera kilon karl johan, och förstås en hel del brunsoppar, björksoppar och kantareller. Förekomsten av mandelkremlor är riklig. Också det är vi tacksamma över. Nytt för oss i år är citronslemskivlingen. Rekommenderas!

I natt hade vi endast 3 grader! Känns som om en ovanligt varm sommar följs av en tidigt kall höst. Aningen för kyligt. Jag sitter gärna utomhus för umgänge och måltider. I detta ögonblick är det eld i härden. Mysigt, men för tidigt på hösten.

Veden är inburen. Korna betar i hagen. Kaffedags!

2010-08-03T11:15:00.006+02:00

Veden är nu inburen och nästan färdigstaplad. Att korna betar i den västra hagen är en tydligt tecken på att hösten närmar sig, om än den tidiga. Vi på Åsen har, liksom andra, upplevt en riktigt varm sommar. Nu är livet som "skogsbonde" över för i år. Lite vemodigt känns det förstås, men också skönt.

I stan, på Möllan, återser jag en hel del vänner och kaffebekanta.

Här är Skånes bästa manusskribenter

2010-01-12T14:53:00.002+01:00

Aldo Iskra, Petra Hjortensjö, Sanna Turesson, Josef Hoffert, Per Olvmyr, Elin Collinder och Erik Borgeke har skrivit de bästa manusen i Skåne 2009, enligt en jury med dramatiker, skådespelare och dramaturger från Teater 23, scenkonstnätverket Potatopotato, Teatr Weimar och Institutet.

Nu kan de debuterande skånska dramatikerna vinna såväl Sveriges största manustävling ”Ny text” som den internationella tävlingen ”New Baltic Drama”.

Deras texter når scenen redan den 14 januari, vid en läsning på Teater 23 i Malmö. På plats finns då även Britta Persson, för att spela sin kritikerrosade pop.

Ny text! är Sveriges största manustävling som i år samlar svenska manus i en bok för tredje året i rad.

Riksteatern är initiativtagare och koordinator för samarbetet mellan Föreningen Nationella Dramaturgiatet, 14 fria teatergrupper och tre länsteatrar i hela landet som tillsammans driver tävlingen.

En solig vinterdag på vår datja

2010-01-08T13:09:00.004+01:00

Sol på vår datja och helt i Boris Pasternaks anda, så som den stämning han manar fram i Doktor Zjivago. Vi dricker té och vodka. Baluga smakar något i riktning av grappa. Känns som en utmärkt digestive. En långs stund satt vi på den nyskottade altanen, på frusna sommarstolar.

En del av vårt samtal rörde gårdagen och den underbara samvaron med våra barn då vi lunchade fikade och besökte Moderna Muséet i Malmö.

Häromkvällen hade vi filmstudio i vår datja. Rossellinis Rom, öppen stad stod på programmet som annars har Michelangelo Antonionis filmer som tema. Rodney Geiger (Huarödsbo!) är en av personerna bakom Rom, öppen stad. Han och hans hustru Katja byggde ett hus en bit från oss.

Det är dags för lunch, ättikssill från Buhres i Kivik. Vodkasnaps därtill?

Fullmåneljus, höga vågor och en promenad längs Borsavägen

2010-01-02T16:34:00.009+01:00

Riktig vinter! Härligt! Dagstemperaturen ligger strax över tio graders kyla. Molnen, tunna strimlor, högt upp. Inget tyngande grått täcke över oss. Nej, himmel och ljus.

Idag gick vi på frusen sandstrand längs Hanöbukten, min fru och jag. Den första havspromenaden för i år. Nordostlig vind. Stark. Friskt härlig.

Nyårsafton firades i vänners lag. Här uppe på Åsen har vi lyckosamt fått gamla vänner som grannar. Birgitta, bor en bit bort i en Tjechovsk björkskog. Carina och Bosse har ett hus närmare oss, en knapp kilometer bort. De bor på en kulle med skön utsikt över ängar och skog.

Till och från nyårsfesten gick vi längs Borsavägen, en väg som enligt kartorna inte längre finns. Tills idag har vi kallat vägen för Amiralens stig. En bok om Huaröd lärde oss något nytt.

Tillsammans med Birgitta, Carina och Bosse firade vi, med trerättersmeny och champagne det nya året. Extra roligt var det att med firandet få välkomna Carina och Bosse som nya grannar. Den nyinstallerade gjutjärnsspisen värmde, gav ljus och behaglig doft till samvaron. varm och skönt inne. Ute var det frysande kallt. Enligt Bosse minus fjorton grader när vi hörde domkyrkorna, i radion, ringa in det nya året. Vackert var det, klangen och månljuset, fullmåneljuset.

Biberkopf, allena!

2009-12-31T14:31:00.003+01:00

Franz Biberkopf är allena i år. Det gäckande vädret möjliggjorde endast en snöfigur. Timmen var sen och snön hade hunnit bli till sörja. Biberkopf får längta efter Mietze i år. Ensam! Vi lider med honom.

Ännu en vän rycktes bort, strax innan jul. Fruktansvärt! Saknaden är stor efter Bengt.

Den ena vännens frånfälle efter den andre gör att tyngden av sorg växer. Begravningarna, under detta enda år, har blivit till ett tungt minne. Men vi bär också med oss en glädje. Glädjen efter att ha fått vara nära Eva, Sverker, Lennart, Staffan, Anna, och Bengt.

Mer närproducerat på Möllan!

2009-12-11T12:28:00.003+01:00

Dessvärre bara ett, ibland två, stånd på torget som säljer rotfrukter. Inget fel på frukterna eller på försäljarna. Tvärtom! De erbjuder färska smakrika råvaror, som dessutom är närproducerade. Att försäljarna är vänliga är förstås också en fördel.

Men för många är de som säljer sekunda varor. Det blir enahanda, med övermogna och skadade äpplen, druvor och en hel del annat. Det får hellre vara grönsaker och frukter som är närproducerade, och av god kvalitet.

Bästa smakar skånska päron och äpplen! Helst från Östra Sönnarslöv, vid foten av Linderödsåsen. Dit ska vi om några timmar.

Världen rör sig! Den står stilla! - En promenad från Möllan till hamnen

2009-12-10T11:56:00.007+01:00

Någon gång i veckan blir morgonpromenaden längre. Jag lämnar området kring Möllevångstorget och går Södra Förstadsgatan ner till hamnen, via Triangeln, Gustav Adolfs torg och Stortorget. Vid gamla piren viker jag av, korsar ännu en gång kanalen. Går samma väg tillbaka. Stannar till för en fika på Solde, hos Johan och Jonas.

Idag, mer än en tiggare på trottoaren. Från Möllan till hamnen ser jag fem personer, i min egen ålder eller något yngre. Fyra män och en kvinna. Spridda längs rutten, som enligt en plan, var femhundrade eller sexhundrade meter. Organiserat tiggeri? Som mr Peachums verksamhet i Tolvskillingsoperan? Spelar ingen roll. En sorgerlig syn, att uppleva människor utan arbete.

Arbetslösheten, inte minst bland unga är betydande. Skandalöst omfattande! Arbetsmarknadens parter, näringslivet och fackföreningarna gör för lite eller inget alls för att ge människor chans till arbete. Politiken inger inte heller mycket hopp! Historien kommer att döma vårt samhälle mycket hårt!

På Gustav ser jag grupper av små människor. Barn i gula västar. Muntra miner. Juldekorer och röda stånd med godis. En karusell!

Världen rör sig! Den står stilla!

Barn, glitter och ett gråtungt Möllan

2009-12-07T10:30:00.005+01:00

På väg till och från Kaffebaren vid Möllevångstorget möter jag grupper av barn, ledda av vuxna från förskolor i närheten. I händerna håller flickorna och pojkarna julgransglitter. Några av dem har glittret som utsmyckning ovanpå mössan. Ett tidigt och välkommet luciafirande.

Gråheten i stan och på landet är tyngande. Man är tacksam över minsta lilla ljus. Barnens uppenbarelser täcker mer än väl behovet av att bländas av gnistrande snö och blåklar himmel.

Forsakar på senhösten

2009-12-01T16:22:00.005+01:00

Förra helgens promenad i Forsakar hänger kvar i minnet. Inte bara för att jag fick ett sår på smalbenet och att sårskorpan är ganska stor. Ravinen var oförglömligt vacker, naken och öppen, känslig och sårbar.

Inga blad på träden. Bara ljuset, från himmeln och från brutna mörka grenar och stammar. Träden är höga. Rötterna kraftfulla. De söker näring i jorden. Klipporna och stenarna hejdar sökandet mot djupen. Istället ser vi dem, rötterna, tjocka som armar, känsliga som fingertoppar.

Forsakar, är vackrast på våren eller på senhösten.

Omar och Kallifatides är båda utestängda - men Omar väljer fel väg!

2009-11-04T10:28:00.005+01:00

I gårdagens Tendens, ett radioprogram i SR, intervjuades författaren Theodor Kallifatides. Kallifatides sätter fingret på en öm punkt på den svenska kulturkroppen, när han talar om slutenheten och oviljan att möta intellektuella från andra länder, i media och i kulturlivet.

Kallifatides analys kan jag av egen erfarenhet instämma i. Den avvisande hållningen han talar om tror jag många med ursprung i andra länder har upplevt, och upplever. Den begåvade poeten Mohamed Omar tror jag också är en av dem som stängts ute. Jag kan förstå hans frustration. Jag förstår kanske hans vilja att göra något radikalt. Men jag delar absolut inte hans hans hat mot judar.

Jag vänder mig starkt mot hans romantiska hållning till våldet som verktyg till förändring. Våld och aggressivitet leder alltid fel!

Det är lätt att fördöma Omars ståndpunkter. Hans extremism. Ansvaret för att ha valt en destruktiv väg är hans eget. Men slutenheten, avvisandet bland de intellektuella i Sverige har också del i den fundamentalism som Omar ger uttryck för.

Citaten nedan är hämtade från Tendens hemsida:

"- Ingen vill ha mig som svensk!
säger författaren Theodor Kallifatides som hörs i Samtalet, i Tendens som handlar om "hur man blir svensk".

Efter 40 år som författare i Sverige kallas han fortfarande för invandrarförfattare. Det är som sådan han bjuds in och som sådan han tillfrågas. En som ser på detta land "utifrån".

- Men jag ser det ju inifrån, säger Theodor Kallifatides.

- Den sant konservativa - mest repressiva - kraften och mest invandraravvisande, det är den intellektuella i Sverige.

Efter 70 år finns fortfarande ingen invandrare i Svenska akademin eller på någon annan viktig intellektuell funktion i svenska samhället, påpekar Theodor Kallifatides. De svenska intellektuella vill ej utsätta sig för en annan sort, tror han.

- Här i landet har de aldrig varit hotade eller ockuperade, aldrig behövt ställa upp på folkets sida!"

I minneslunden på Huaröds kyrkogård

2009-11-02T16:08:00.003+01:00

Jag fick en stark känsla av Lennarts närvaro, där jag stod vid Kaffebarens stora fönster mot Claesgatan. Det var till och med så att jag tyckte mig se honom. För att vara säker fick jag se efter ännu en gång. Mannen var förstås inte Lennart.

Lennart gick bort i våras. Vi är många som saknar honom. Vi är många som mer än gärna vill möta honom på Malmös gator, i caféer, var som helst. Det är inte första gången jag får för mig att han står bara några steg från mig. Han finns och samtidigt inte.

Året som gått har haft riktigt dystra inslag. Fem personer som stått oss nära har gått bort. Fem begravningar. Sorg har lagts på sorg.

Min fru och jag tände ett ljus i minneslunden i Huaröds kyrkogård. Tankar och böner till våra döda vänner.

Hönshuset svävade bort

2009-10-29T13:42:00.003+01:00

Hönshuset svävade bort! Äntligen fick vi flyttat på lekstugan/hönshuset. Med hjälp av vår tyske vän Frank (som också bor på Åsen) och skogsbonden Mats fick vi transporterat iväg stugan. Nu finns den hos Frank. Han bor i en gammal skola. På tomten har hans höns fått en nytt hus. Alla är glada! Kuckeliku!

Nätverkeri är viktigt överallt. Inte minst på landet. Utan Franks energi och envishet hade vi aldrig blivit av med stugan på ett bra sätt. Att riva den var en möjlighet, men det är roligare med återanvändning. Mats generösa bistånd med traktorn var avgörande. Hela transaktionen, transporten och den tidsödande arbetsinsasten genomfördes utan att några som helst pengar var inblandade. Respekt och viljan att hjälpa räcker långt!

Hip Hop och Volga

2009-10-29T13:32:00.005+01:00

Våra nya katter Hip Hop och Volga har funnit sig riktigt tillrätta på landet. De kom till oss i juli. Nästan omdelbart kände de sig som hemma i husen, bland buskarna och träden. Estradörer som de är, uppträdde de snart på Katteatern.

Om inte snabbkörande volvobilar tar katternas liv finns den trista möjligheten att räven tar dem. Det är gott om räv på Åsen. Stackars nyfikna Hip Hop, hon fick ett rejält bett på höger bakben.

Katt som katt! Nej, så är det verkligen inte! Människor är de inte, men väl varelser med karaktär. Individer? Självklart! Värda respekt? Alltid!

Hoppas att såren läker snabbt och ordentligt. Hon verkar vara vid gott humör.

Livet fortsätter efter festen - bättre än någonsin!

2009-10-29T13:12:00.010+01:00

Våren, sommaren och hösten har förstås varit fylld med händelser, vardagliga och exceptionella. På Kaffebaren är det mesta sig likt, på ytan åtminstone. Baristan/DJ:n har fått ett barn. Oscar är nu far. Gratulerar!

Ett kvarts år har nästan gått innan jag tog en kaffe på baren igen. Möllevångstorget är sig likt, trots att ganska lång tid förflutit. eller är det jag som är ouppmärksam? Antagligen. Förändrat är det. Damen med de målade ögonbrynen är inte kvar. Henne talade jag med flera gånger i veckan. Så, visst är det annorlunda.

Att mycket känns igen beror nog på att jag efter uppehållet vill att Möllan och kvarteran runt om ska vara sig lika. Hästdoften vid kristianstadsgatan är där! Den "jordar" mig! Jag känner mig hemma.

Lina arbetar mer än tidigare (det är mitt intryck). Trevligt! Hon bidrar till en skön morgonstämning, med sitt sätt att vara och med att låta reggae strömma ur högtalarna.

Sedan jag senast skrev på bloggen har flera minnesvärda händelser ägt rum. Inte minst vår dotters studentavslutning. Den var efterlängtad. Firad blev hon ordentligt.

Vi arrangerade en gårdsfest. Mycket folk. Vänner, vänner, vänner. Vi hade tur med vädret, och tilläts ordna festen på en slags "piazza". Livet fortsätter efter festen, bättre än någonsin!

Vårstädning i Folkets park, därefter en öl!

2009-03-31T13:34:00.003+02:00

Det vårstädas i Folkets park i Malmö. Den 25 april öppnar parken. Gubbarna (det är flest gubbar) arbetar i stilla lunk, men ändå effektivt. Man får intrycket att de känner parken väl och att de gillar sina jobb.

Rabatterna rensas. Gångarna sopas. Dammen töms och görs ren. Städaktiviteter försigår överallt, men inte samtidigt förstås. Utan enligt en plan. Planering och genomförande i logisk och nära följd, så arbetar de. Det mesta är fint i parken, i alla fall det som rör växtligheten. Även de gamla byggnaderna är fina. Men "tivoliskjulen", måste de finnas där?

Om drygt tre veckor kan man ta sig en öl på Cuba Café eller på Debaser. Ska bli gott!

En duvhök på Listergatan

2009-03-31T13:31:00.002+02:00

En duvhök på Listergatan, strax intill planket till Folkets park, åt av sitt byte, en duva, på trottoaren, bara några meter från mig. Vilken syn! På Åsen är vi vana vid rovfåglar, hem här i stan är inte den synen så vanlig.

Tranor, starar och gödsel!

2009-03-31T13:24:00.002+02:00

Tranorna har kommit, i par och i flock. Deras längtansfulla läten är en stark och välkommen upplevelse. Våren är bestämt kommen. Och stararna förstås, i vanlig ordning har de flyttat in i alla tänkbara och otänkbara prång. Också de är välkomna, om än vi tycker att de väsnas otroligt.

Dungen i i nordost bjuder, om morgonen, på en fågelkakafoni som får en skratta så övermäktig den är. Dungen i norr, där räven bor, är även den plats för fågelkolonier.

Med våren följer vissa bestyr i trädgården Förra året fick jag inte gödslat (jo, kanske i hallonlandet). Men i år gödslar med koskit i grönsakslanden (redan gjort!).

Sverigedemokraterna - ofrivillig komik och medveten tragik

2009-03-13T09:30:00.000+01:00

Skratt och gråt kommer att växlas plötsligt och ofta när valrörelsen 2010 drar igång. I Maciej Zarembas artikelserie ”I väntan på Sverige” i Dagens Nyheter har fokus hamnat på Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Sverigedemokraterna (SD) har en historisk framgång inom räckhåll. De har nästan redan vunnit, genom walk-over. I grunden är det inget parti (så här långt) som bjuder dem motstånd. SD är inte ett politiskt parti i lika hög grad som de är en kulturell rörelse. I SD:s politiska kärna finns budskap om identitet, samhörighet och exkludering. Partiet knyter an till föreställningar om ett paradisiskt Sverige. Föreställningar som Socialdemokraterna lyckats exploatera, men inte klarar/vill längre. Det hedrar sossarna, eftersom de då tvingats överge en riktning som bejekar kulturell mångfald. Längtan efter en etniskt och kulturell homogenitet kommer tragiskt nog att betyda en hel del i det politiska livet nästa år. Som sagt, skratta och gråt.

(Pressklipp) ”Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.

”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element...

Åkessons parti säger sig vara för religionsfriheten, så varför vill man förbjuda moskéer? De utgör ett främmande inslag i statsbilden, svarar Åkesson. Han kan gå med på mycket små moskéer, om de är röda och har vita knutar. Men snälla Jimmie, säger jag, se ut genom fönstret och svara inte som partiledare utan som ärlig skåning. Hade du inte hellre haft en vacker moské eller ett Taj Mahal att titta på, i stället för det där?

Hans utsikt är landstingshusets smutsgrå plåtfasad med hundra likadana fönstergluggar, en kopia av Kronobergshäktet.
”Nej”, svarar Jimmie Åkesson, ”det här…är man ju uppväxt med, så det känns mera svenskt.” (Dagens Nyheter, 090312)

Var Danmark ruttet redan på Hamlets tid?

2009-03-12T21:50:00.003+01:00

Fastän jag bott i Köpenhamn i fyra år har jag verkligen svårt att förstå danskarnas benägenhet att hemfalla åt främlingsfientliga attityder. Jag förstår det helt enkelt inte. Danmark, med sin utåtriktade historia, en månghundraårig handelshistoria. Danmark med sin liberala historia, sina frihetliga traditioner. Och så blir det så inskränkt. När blev det så? Var det så redan på Hamlets tid? Ruttet?

(Pressklipp)"Tre av fyra danskar menar att kriminella med invandrarbakgrund har störst skuld i Köpenhamns gängkrig. Bara 43 procent skyller våldsamheterna på de kriminella mc-gängen, visar en opinionsundersökning som MetroXpress låtit göra.

Det är svårigheten att särskilja medlemmar i kriminella invandrargäng från vanliga ungdomar med mörkare hy som skapar en otrygghet förknippat med invandrare, menar Kirsten Hviid, forskare vid Aalborgs universitet som specialiserat sig på kriminella grupperingar. Inte heller polisen och politikerna har tillräcklig koll vilka de kriminella med invandrarbakgrund egentligen är, menar hon. Det gör att åtgärder mot gängkriminaliteten i stället riktas mot hela befolkningsgrupper, bland annat i form av hårdare utvisningsregler.

- Integrationen har gått tio år tillbaka, säger Köpenhamnspolitikern Manu Sareen (Radikale), till MetroXpress.

På tisdagen lovade en rad Köpenhamnspolitiker utökade sociala åtgärder för att stävja oroligheterna på Nørrebro. Fler fritidsgårdar, mer gatubelysning och någonstans att hålla till för dem över 18 var några av åtgärderna som presenterades vid ett stormöte med stadsdelens invånare." (Nytt Från Öresund)

När ängslan och idiotin går hand i hand, då sker inga möten

2009-03-06T15:14:00.002+01:00

Maciej Zarembas artiklar gör att man trots allt läser Dagens Nyheter någon gång. Zarembas pågående serie ”I väntan på Sverige” handlar om mångfaldsfrågorna, hur de hanteras och vad de betyder idag. I fokus står händelser och attityder som behöver synas och diskuteras.

Zarembas kritiska synpunkter på tidskriften Gringos retorik och framgång är välkomna. Gringo har utnyttjat en jordmån som vanligtvis ger näring åt extrema politiska rörelser, rent av rasistiska. Gringos ”teater” är just ett spel, dessvärre en lek som bygger på befäst utanförskap och odlade konflikter.

I DN 090305, kan man läsa följande i Zarembas artikel ”..en skolrektor (i Råneå) som skickar hem en trettonåring vars tröja pryds av svensk flagga samt av orden ”Sverige är mitt fädernesland”. Plagget kunde ”uppfattas som nazistiskt”, menar skolledaren. Där är det Nyköpings kommun som förbjuder församlingen att resa ett kors i minneslunden invid Lids medeltida kyrka. ”För stark religiös symbol”, heter det, opassande i ett multikulturellt samhälle där även ateister kan ta anstöt.

Åttondeklassare på Strandskolan i Klagshamn fick inget klassfoto eftersom de för dagen kom klädda i landslagströjor (inför landskampen mot Danmark). ”Det står i vår läroplan att vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och intolerans”, förklarade rektorn. Nej, han tyckte inte att landslaget stod för rasism, men tröjorna kunde av någon ”uppfattas på det sättet”. Också ”Den blomstertid nu kommer” kan ”upplevas som diskriminerande” och är därför olämplig vid skolavslutningar, enligt DO, som bannat Bräckeskolan på Hisingen för psalmsång.

(Intressant nog håller inte Sveriges muslimska råd med DO på den punkten. Ordföranden Helena Benaouda säger till mig att ”det vore absurt att generellt bannlysa psalmsång vid skolavslutningar”. Däremot borde vid varje tillfälle skolan fråga föräldrarna om alla är med på den saken.)...”

När ängslan och idiotin går hand i hand, då tar ingen ansvar. Och utan ansvar och vilja till gemenskap sker inga möten.

Inget vin, inget TV-tittande - fastan är här!

2009-03-05T20:25:00.002+01:00

Snödropparna är centimeterhöga i Folkets park. Något annat vore kanske egendomligt så här års. Men nog kan våren kännas som en märkvärdigt ny upplevelse, åter och åter igen. Ljuset, gör allt, höll jag på att säga. Dygnets ljusa timmar kan knappast bli för många, så här strax efter en mörk vinter.

Kanske örnars svärmande också är ett vårtecken? I söndags, på Åsen, hade vi, högt, högt ovanför oss ett par örnar cirklande, spanande, lekande. Härlig syn! Med fågelsträcken kommer definitivt de klaraste tecknen på att våren är i ankommande. Snart är det dags för svärmar av starar, och det innebär total invasion av hus och hem. Statarnas närvaro är välkommen, om än påfrestande. Ett intensivt bråkande och ljudande, som bodde vi på en campingplats under en midsommarhelg. Det hör våren till, det välkomnar vi. Men det är skönt när de far vidare, trots allt.

Igår till lunch åt vi, min fru och jag, rester från söndagens underbara måltid, järpar fyllda med stiltonost och purjolök. Gott, inte minst med ett rustikt italienskt vin till. Särskilt mycket vin blir det inte under fastan, eftersom min fru fastar bort vinet i år. För egen del fastar jag bort TV-tittandet. Lättare än jag trodde. Resultatet av vårt fatstande har blivit att vi blockerar varandra, inget gloende på dumburken och alltför lite vindrickande.

Lilla Berlin finns mitt i Malmö

2009-03-02T20:17:00.005+01:00

Kvällen hade en riktig fredagskänsla. En känsla vi firade tillsammans med våra gamla vänner konstnär D. och konstnär C. Efter besöket i Nya Tryls känns det definitivt som om vi bor i ”Lilla Berlin”. Malmös motsvarighet till den tyska huvudstadens trivsamma kvarter, med tillhörande krogar. Vårt ”Lilla Berlin” sträcker sig från Möllevångstorget till Nobelvägen och Amiralsgatan, och i väster skärs området av av Ystadgatan. Där har ni ”Lilla Berlin”!

Nya Tryls är gemytligt, utan att vara gubbigt. En snabb anblick visar en majoritet av kvinnor på stället. Några män spelar dart, andra äter eller har kommit hit för att dricka öl. 170 sorter! Flera underbara belgiska. Ett tydligt plus för Nya Tryls är personalen. Serviceinriktad, helt klart. Maten är väl ingen höjdare, men mättande och någorlunda god. Det är blandningen av människor som gör stället tilltalande. Avslappnade och vänliga människor. Trevliga och lågmälda samtal, ackompanjerat av högtalarnas 70-talsmusik.

Lördagen inledde vi med att fira vår dotters namnsdag. Det finns nästan inget som är roligare än att vara med sina barn (efter att de flyttat hemifrån?). Men oj vad vi saknar dem. Inte minst vår son, som vi inte sett på månader. Han är i Buenos Aires. Han spelade fotboll barfota härom dagen, fick blåser på fotsulorna av värmen. I nästa vecka börjar hans tangokurs. Hoppas såren hinner läka.

Under lördagen och söndagen var vi på Åsen, bland annat för att gödsla. Kul, men jobbigt. Helgens promenad var en upplevelse av vårljus, och havets mäktiga dån. Vi, min fru och jag, gick söderut från Friseboda nästan ner till Juleboda. Hanöbukten bjuder på vackra perspektiv norrut och söderut, buktens böjning, och det speciella ljuset.

Vi tar inte mer skit på Möllan!

2009-02-27T17:45:00.000+01:00

Jag stöter ofta på sympatiske herr H. Han dyker upp med sina barn vid någon hörna i Möllevångskvarteren. De senaste två gångerna sågs vi vid rundelen vid Södra Parkgatan. I gårdagens Sydsvenskan finns en bild på honom och sonen J. De står just vid rundelen, rubriken lyder ”Skolväg kantas av bajs”. Längre in i tidningen publiceras ett tjugotal bilder på hundbajs, avföring som J. tvingas uppleva dagligen. Det hedrar herr H. att han agerar mot skiten.

Herr H. Älskar musik, klassisk västerländsk konstmusik. För många år sedan köpte jag några Beethoven inspelningar av honom. Jag som har svårt för denne kompositör, lyssnade på artister som fick mig att öppna öronen. Typiskt, tror jag, för herr H. Han har god smak, är intelligent och modig.

Även på Listergatan finns hundbajs, särskilt på den östra trottoaren. Äckligt! Måste vara någon som mist kontrollen över sitt liv, som låter hunden skita ner så ohämmat, en person som hatar sig själv och alla oss andra. Att låta hundens avföring hindra barn och vuxna från upplevelsen av en trevlig promenad är aggressivt, och oacceptabelt.

Våld och musikalitet á la Tarantino förför

2009-02-27T17:42:00.000+01:00

Den alpina filmstudion fick sin premiär i söndags. Väl påbyltade satt vi, min fru och jag, på ovanvåningen och underhölls av Tarantinos Jackie Brown. Inköpt på Kvarnvideo i Malmö, stans bästa butik för film.

Helgens gäster begav sig hem samma dag. Av dem fick vi ett par filmer, som vi dessvärre inte kunde spela upp i dvd:n. Men Jackie Brown var en upplevelse som räckte långt.

Tarantino har en musikalitet som förför, och en humor som smittar av sig. Hans värld är ett universum som refererar tydligt till teckande serier. Den förkonstlingen behövs när berättelserna blir så brutala som hos Tarantino.

Snön ligger djup i Folkets park

2009-02-20T12:04:00.004+01:00

Magnus Eriksson kommentar om den aktuella kulturutredningen, ”När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa.” i SvD (se gårdagens inlägg) dröjer sig kvar.

Han formulerar en farhåga jag haft länge. Att den onda aningen skulle besannas med en borgerlig regering, måste jag erkänna, är överaskande. Nu återstår tid för initiativ under mandatperioden som kan gör att mina misstankar faller på skan. Hoppas det! Men anledningar till oro som funnits länge, hänger sig envist kvar.

Kulturlivets änglsan över, att inte vara trendigt nog, att inte vara tillräckligt begripligt, att sakna stöd från politikerna, är skrämmande. Ängslan föder rädsla, föder feghet. Det är det vi ser idag. Var finns kulturinstuítutionen som utmanar masskulturen, som vågar stå upp för poetiska värden (dubbeltydighet och transendens), som törs kämpa mot entydiga slogans, som politiken (och dessvärre även kulturlivet) är fullt av?

Pariserhjulet är fastfruset. Snön ligger ovanligt djup i Folkets park, och isbanan är befolkad av fler än man brukar se. Roligt. Barnen i Malmö har februarilov. Det är ju det som betyder något, glädje här och nu. Inte grubbla över det som händer, eller eventuellt händer, i en kulturpolitik som nästan ingen vill låtsas om.

Kulturen får inte bli politikens hjälpgumma

2009-02-19T08:45:00.003+01:00

Tillfällena har varit många i media där förslagen i den stora kulturutredningen diskuterats. Tidigt fick jag en upplevelse av att resultatet skulle bli inriktat på organisationsfrågor, på kulturpolitikens praxis, på vad som är bäst för tjänstemännen och politikerna.

Man kan konstatera att begreppet kvalitet inte reflekteras över i utredningen, inga filosofiska gränsdragningar. Bara "materia", inget om kulturlivets "väsen" eller "själ". Tack och lov används ordet "kulturarbetare" alltmer sällan, men utredningen häftar sig fast vid "konstskaparna". Varför inte rehabilitera "konstnärerena"?

Litteraturkritiker Magnus Eriksson skriver tänkvärt om utredningen i Svenska Dagbladet, 17 februari. ”Förr eller senare måste de som beviljar ett anslag ta ställning i kvalitetsfrågan. Det är naturligtvis Kulturutredningens skyldighet att diskutera och problematisera kvalitetsbegreppet på ett sådant sätt att det ger hållpunkter för de avgöranden som kulturpolitiken inte kan smita undan.”

”Men oviljan att diskutera de svåra problemen speglar Kulturutredningens primitiva kultursyn. På den punkten skiljer den sig inte från den föregående. Där kulturen enligt 1974 års kulturpolitiska mål skulle ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”, förordar den nya utredningen en ”aspektpolitik”. Det innebär ”att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser”.”

”Men det är inget nytt. Enligt 1974 års mål skall kulturpolitiken stå i ”samspel med insatser inom andra delar av samhällslivet”. Det nya är de detaljerade förslagen på hur detta kan ske. När jag läser sidorna om kulturens samspel med miljöpolitiken känner jag mig nästan förflyttad till den stalinistiske kulturkommissarien Zjdanovs tankevärld. Kulturen skall inte blott ge perspektiv på politiska frågor, den skall också påverka attityderna till dessa. Det är aspektpolitikens innebörd. Kulturen blir en politikens hjälpgumma.”

En särskild kram till baristan fröken D.

2009-02-18T17:19:00.000+01:00

På hörnet Kungsgatan/Löjtnantsgatan, i Malmö, finns Café Element. Fyra våningar upp ligger vår gamla lägenhet. Där bodde vi i mer än 15 år. Mycket av vår familjs historia har utspelats i den vackra patriciervåningen. Födelsedagar, fester, vardagligt liv. Underbara minnen.

Men nu var jag på första våningen, i caféet. Jag fick mig en god kopp kaffe, bryggd på ”svenskt” vis. Caféet profilerar sig med ett utbud av hemmagjorda mackor, sallader, bakelser och mycket mer. Gott!

Oavsett hur många människor som trängs i Café Elements lokaler känns ändå trivsamt och rofyllt. Personalen arbetar som ett lag, en atmosfär av serviceanda som vi gäster har glädje av. Tack för kaffet, och för chokladtryffeln! En särskild kram till baristan fröken D.

Snuskgott, helt enkelt!

2009-02-17T15:25:00.001+01:00

Jag vågar påstås att barista herr d'A blev glad över att återse mig på Café Nesta, mitt gamla ställe. Där var jag för snart två veckor sedan. Det var under en kombinerad fika-jobbastund. Det gick bra, eftersom min kollega är trevlig, resonerar som jag och uppskattar en bra kaffebar.

Glada, tror jag, blev även baristorna fröken L och herr V i morse, när jag steg in på Kaffebaren vid Möllevångstorget. Av en tillfällighet mötte jag en annan kollega. Det blev en ofrivillig kombination av kaffestund och arbete. Inte lika uppskattat av mig eftersom jag blev för uppeldad av vår diskussion och glömde min kaffedrickning. Jag blir, troligen för lätt, engagerad och till och med passionerad över samtalsämnen som intresserar mig. Borde ta det lite lugnare.

Filmstudion ute på Åsen innehåller allt fler filmer med Al Pacino. Nu senast såg vi (glömt titeln!). Hur som helst, den var komisk och svart. Kort sagt, en film med utomordentliga skådespelare som Sean Penn till exempel, och ett innehåll och en gestaltning som i sin svärta ger en grotesk och (är jag rädd) riktig bild av samhället. Åtminstone när kriminaliteten löser upp rättstatens gränser.

Åter igen kom doften till mig och andra som begav sig vid rundelen Kristianstadsgatan/Södra parkgatan. Doften av hästgödsel, en trivsam lukt. Gott och snuskig på samma gång. Snuskgott, helt enkelt! Lukten av djur kan förstås vara vämjelig. Men har för det mesta något trivsamt med sig. Ett slags lugn.

För strama rumpor, helt enkelt!

2009-02-02T22:26:00.004+01:00

Nina Simones röst dominerar Kaffebaren. Herr V, baristan på stället, har sex timmar musik med denna underbara sångerska inspelad på sin mp3. Han kör igång musiken när baren öppnar, klockan 08:00, till han slutar och blir avbytt, klockan 14:00. Det kanhända att det då är fröken L. som tar vid, också hon gillar Simones musik. Och då kan det bli ytterligare några timmar Simone.

Mina stunder på Kaffebaren (några gånger i veckan) varar inte mer än cirka en kvart. Jag hinner då dricka min macchiato, samtala med baristan, strölösa Sydsvenska Dagbladet, och samtidigt blicka ut över korsningen Ystadgatan/Claesgatan, och vidare ut mot torget, Möllevångstorget.

Jag kan inte sluta förvånas över att den betongtunga korvkiosken får härska över torget som den gör, desutom är den nybyggd. Otroligt! En annan tung skapelse utgör Arbetets söner och döttrar, statyn vid Bergsgatan. Kraft durch Freude skulle monumentet också kunna kallas, eftersom kopplingen till det fruktansvärda 1930-talet är så tydlig. Usch! Atletiskt! Övermänniskoideal! För strama rumpor, helt enkelt!

Vad torget behöver i utsmyckningsväg är något inbjudande, mjukt, runt, estetiskt utvecklat och levande, något som knyter an till gatumusik, utomhusteater och till torgets store son Nils Poppe.

Idag var det bara två marknadsstånd på plats. Inte märkligt med tanke på vinden. Vinden och fukten som tillsammans gör att det känns riktigt kallt. Imorgon byter jag kaffeställe, och besöker mitt gamla lokus, nämligen Café Nesta på Södergatan. Fika och jobb i kombination. Undrar om barista herr d'A. blir glad?

Rödbrun skrud mot den nyss fallna snöns vithet

2009-02-01T17:38:00.002+01:00

Gärdsmygen är verkligen en liten fågel, inte mycket större än en tumme. På vägen hem, på ”Amiralens väg”, fångade gärdsmygen vårt intresse med sin stora röst. Fågelns ljudstyrka står i lustig kontrast till kroppsstorleken. Liten är fågeln, men den låter mycket. Man kan till och med ana en kaxighet i röstvolymen. Förutom lätet gör sig gärdsmygen märkvärdig med sin fjäderskrud. Med sin rödbruna skrud bryter fågeln på ett vackert och självsäkert sätt mot den nyss fallna snöns vithet.

Det blev bara tio minuter svensk film igår. Vi orkade endast se inledningarna. Den ena filmen lyckadas göra en dramatisk hjärttransplantation till något urtrist. Det hjälpte inte att namnkunniga skådespelare agerade. De var tekniska, duktiga, men de bottnade inte. Den andra filmen exponerade en regissör som gav sig själv huvudrollen. Att agera framför och bakom kameran är inte lätt! Filmen bubblade av berättarglädje. Men var fanns hantverket, skådespeleriet? Det lär dröja till nästa svenska film dyker upp i Filmstudion på landet. Kanske är det dags för Att angöra en brygga igen?

Jag fick en talgboll av min son, i julklapp! Inte för att jag skulle knapra på den, utan för att våra fågelvänner skulle få sitt. Min sons boll gick genast åt, kvar hänger mina tre. Fåglarna vet vad som är riktigt gott. Men vet de inte att maten är till för att ätas? Det är dessutom vinter. Tänk på det hämplingar och finkar!

Intressanta förbindelser mellan de grekiska tragedörerna och Sergio Leone

2009-01-30T11:41:00.003+01:00

Efter att ha gått förbi butiken oändligt antal gånger, gick jag till sist in på Kvarnvideo, på Kvarngatan i Malmö. Gissa om det var värt besöket? Det var det! Massor av filmtitlar av intresse. Och allt till ett rimligt pris.

Inför förra helgens "filmstudio" ute på landet fick jag inköpt 21 gram, en film av Alejandro González Iñárritu, en mexikansk filmregissör. Han gav oss en oförglömlig upplevelse med filmen Babel. 21 gram är tydligt besläktad med Babel, men är inte ett lika moget verk. Iñárritus gör angelägna och konstnärligt starka filmer. Han vågar närma sig de riktigt svåra frågorna i livet, och han gör det bra. Till den grad att man undrar vad andra filmregissörer egentligen sysslar med.

Filmerna för den här helgen är lånade från Stadsbiblioteket (som har ett bra urval). Titlarna blygs jag nästan att nämna, men gör det ändå. Man måste våga se nyare svensk film. Det blir Om jag vänder mig om av Björn Runge och Om Gud vill av Amir Chamdin.

Förra helgen såg vi också Sergio Leones Once Upon a Time in the West. Början, de öppnande tjugo minuterna, är mästerliga. Resten en transportsträcka. Det finns humor, tyngd och grymhet i Leones filmer. En mix som får mig att tänka på brutala antika grekiska dramer. Jag tror det finns intressanta förbindelser mellan de grekiska tragedörerna och Sergio Leone.

Varför spelar herr V. bara Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?

2009-01-28T20:42:00.002+01:00

Korsningen Norra Parkgatan/Möllevångsgatan bjöd på doften av hästskit och det idylliska golandet från en tupp. Mitt i stan och ändå på landet (eller i stan på samma ställe för hundra år sedan?). Vem vet var och i vilken tid jag befann mig i förmiddags, men en upplevelse var det.

Det är charmen med att bo vid Möllevångstorget. Man får upplevelser av sinnlighet, och av oväntade möten och tankar. Så som det var förr (tror jag), så som det är när man går i skogen (det vet jag!).

Det är nästan ingenting kvar av medeltiden i Malmö vad gäller arkitektur, men stämningen och folklivet kan ändå bjuda på medeltida känningar, som tuppens galande, hästgödsel och människosamlingar som uppstår spontant och försvinner lika snabbt. Marknaden på Möllevångstorget är som marknader alltid har varit; ett ropande om priser och erbjudanden, ett tjattrande om ditten och datten, ett prutande, ett uppvisande av sura miner, men också av kunders och handlares nöjda ansikten.

Herr V. har klippt sig, och fått en frisyr man känner igen från tyska dokumentärer om slaget vid Stalingrad (1942). Herr V. är inget osjälvständigt popsnöre, så han vet nog vad han gjort (varit smart, och modeskapande kanske?). Hur som helst, han är ingen frontsoldat, tillhör ingen stormavdelning vad jag vet, utan är en ovanligt trevlig ung man, och duktig barista dessutom. Men varför spelar han bara musik av Frank Sinatra och Dean Martin i Kaffebaren?

Oxsvanssoppa till min älskling!

2009-01-26T20:46:00.002+01:00

Igår gick min fru och jag på gamla Huarödsvägen. Den ser närmast ut som en övervuxen stig. Men sträckningen är vacker, och husen och de små byarna ligger vackert. Vägen och husen har skapats i samspel.

En ny och större väg drogs fram och asfalterades någon gång på 1940-talet. Den vägen är byggd för att korta avstånden och för att stimulera biltrafiken. Fult blev det, där som på så många andra platser. Ibland önskar jag att vägarna i Skåne var som i England. Där leds resenärerna in i byarna. I England går trafiksystemet inte ut att att man ska undvika ortens folk, och liv. Hos oss är det annorlunda!

Det verkar som om idealet i Sverige är att uppnå minsta möjliga kontakt människor emellan. Det kanske är så vi verkligen vill ha det? Undersökningar säger att svenskens idealgranne är en person som inte märks, inte hörs, inte ses. Så är det nog inte i England? Och vore det så, då har de åtminstone pubar att samlas i. Vad har vi? Köpcentra?

Förutom ett skönt landskap kunde vi igår uppleva att dagen blivit längre. Vår sedvanliga promenad slutade inte i mörker, utan i behagligt dagsljus. Dagen till ära (söndag) lagade jag mat, till min älskling. Oxsvanssoppa!

Det polska ståndet och damen med de sminkade ögonbrynen - var är ni?

2009-01-24T11:05:00.001+01:00

Det polska ståndet och den sminkade damen fanns inte bland försäljarna på Möllevångstorget idag. Måndag till fredag säljs nästan uteslutande frukter och grönsaker som producerats långt bort. Varor som dessutom inte är av högsta klass. De är gamla och ofta skadade. Jag älskar äggplantor och zucchini, men inte om de är ofräscha.

För mig är kvaliteten viktig, närproducerat är många gånger bäst. Men det är endast på lördagarna man kan köpa rotfrukter och svenska äpplen på torget. Under vardagarna kan det hända att frukt från Kivik finnas att handla. Men i det stora hela, och det är allvarligt, är utbudet sekunda och ett hot mot torghandeln i Malmö.

Det polska ståndet hade en bra mix av svenskt och utländskt. Damen med de sminkade ögonbrynen log charmigt över lådorna med persiljerot och palsternackor. Jag saknar dem. Hoppas att deras frånvaro är tillfällig.

Mieze och Franz försvinner, och ger plats åt våren

2009-01-22T14:26:00.003+01:00

Fröken L, barista på Kaffebar, är vän med båda mina barn. Hon är en sympatisk person, i likhet med de andra av mina barns vänner. Häromdagen berättade fröken L. att också hon varit i Argentina, och att hon därför förstår mins sons stora uppskattning av landet. Igår fick min fru och jag ett e-brev från vår son. Han trivs "obeskrivligt bra", säger han. Människorna, miljön, vädret tilltalar honom och får honom att orda om att bosätta sig i Buenos Aires.

Roligt att han trivs. Roligt också att han ser framtiden an med entusiasm. Men för oss föräldrar är det förstås lite vemodigt. Argentina är långt bort.

Forsythiaris finns att köpa på Möllevångstorget. Ett vårtecken, eller hur? Redan förra veckan talade vår dotter, och hennes väninna fröken J. om att det är vår i luften. Otålighet, ungdom och vår, det hänger ihop. Härligt! Också jag, genom vårljuset, inser att vi närmar oss en ny årstid, inte med stora kliv, men märkbart ändå.

Mieze och Franz, snöfigurerna intill, är det inte mycket kvar av. Också ett vårtecken!

Himmelsljus över Linderödsåsen

2009-01-19T17:09:00.000+01:00

I lördags, lagom till avecen sken himlen upp utanför vår sydgavel. Våra gäster och vi satt skönt i sofforna, och talande om filmer vi nyss sett, filmer vi rekommenderar. Skenet avbröt samtalet och tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi gick till och med ut på altanen för att bättre förstå vad som hänt. Först trodde jag att ljuset härrörde från en försenat nyårsraket, snabbt ändrade jag uppfattning och trodde att det var åskan som gick men övergav även denna förklaring (eftersom skenet var synnerligen stark och utan efterkommande smäll). Herr Olsson, vår granne, upplyste mig dagen efter att ljusskenet över Linderödsåsen kom från en meteor (fångad på bild av en boende i Svensköp).

Mieze, Franz und MORKAN!

2009-01-08T16:17:00.002+01:00

Mieze och hennes käraste Franz Biberkopf fick ge namn åt våra två snöfigurer. Vi lät paret ta form en sen eftermiddag, innan snön blivit för kall, och innan vi skulle se ännu en film i vår lilla biograf.

Filmstudion öppnades med 12 timmar och 40 minuter dokumentärer av Eric M. Nilsson. En sällsam och inspirerande upplevelse. Fastän känslan av tomgång ibland infann sig, kändes filmerna likväl som innehållsrika. Kanske var det intensiva fimtittandet under jul- och nyårshelgen som ledde oss till skapandet av Mieze och Franz, två figurer i Alfred Döblins fantastiska roman Berlin Alexandetplatz. En roman som Rainer Werner Fassbínder gjorde en sevärd TV-film av.

En sällsam, men verklig figur (och en oändligt älskvärd gestalt) är Morkan. Vår tomte, helt enkelt. Morkan deltog i julfirandet även den här gången. Roligt! Synd bara att vår dotter aldrig får uppleva Morkan. Hon envisas med att ha ärenden ut ur huset samtidigt som julklappsutdelningen äger rum. I år får man hoppas att Morkan stannar lite längre.

Alejandro González Iñárritu, en mexikansk filmregissör, med titlar bakom sig som Älskade hundar och 21 gram gav oss en oförglömlig upplevelse med filmen Babel. Intelligent och känsligt sammanvävt manus. Moget gestaltat, och empatiskt berättat. En ovanligt innehållsrik och sevärd film. Vi var obekanta med Iñárritus tidigare verk. Nu längar vi till nästa besök i fimstudion på Åsen. Undrar om Mieze och Franz finns kvar?

Dronningens tal

2009-01-01T13:07:00.003+01:00

Den danska drottningen var mer närvarande igår under sitt traditionella tal än vad hon brukar. Hon stakade sig endast en gång. Hennes tal var, som alltid, tänkvärt, sympatiskt och välformulerat.

Humanism, människans särskilda värdighet och hennes speciella ansvar (inte minst gentemot nästan) är återkommande som resonemang i drottningens texter. Igår hade hon ett särskilt lyster. Hon ville verkligen säga något viktigt, och det gjorde hon.

"Overalt tales og skrives der alvorsfuldt om verdensøkonomien, der er ved at tabe pusten, og vi kan frygte, at vi også kommer til at mærke det i vores egen dagligdag. Mange vil naturligt være bekymrede for deres arbejde, og om det bliver sværere at få familiens økonomi til at hænge sammen.

Vi har længe vænnet os til, at alt gik bedre og bedre, at morgendagen tegnede sig stadig lysere. Nu males der med mørkere farver; men lad os alligevel se op og ud og sætte vore bekymringer i forhold til et større perspektiv.

Andre steder kæmper mennesker med problemer af en helt anden karakter. Der hersker sult og sygdom, nød og krig."

Grått, vitt, brunt och svart i en oändlig och vacker variation

2008-12-31T17:10:00.001+01:00

Minus 8,3 grader visade termometern som lägsta nivå i natt. Rimfrosten klädde buskage och träd i finaste skrud. Vitt, och i slör, som en brud inför vigselakten, så såg skogen ut i morse.

För min del blev det ingen promenad idag. Min hustru gick ändå. Hon gick gamla långrundan, den över Slätteberga och förbi avtagsvägen till Bökestorp. Den som är bekant med den lokala geografin kan snabbt räkna ut att vi befinner oss någonstans mellan Huaröd och Degeberga. En vacker del av Skåne.

Linderödsåsen sträcker sig från Hörby till Stenshuvud och havet. Åsryggen vilar i nordvästlig riktning, med en nästan omärklig lutning på västsidan. Mot ost stupar det, ganska brant på vissa ställen. Det är här landskapsdramatiken finns, och skönheten. Havet inom synhåll, kontrasten mellan slätt och ås, och skillnaden mellan temperaturzoner. Det sägs att differensen kan slå på 2 grader celsius mellan Degeberga och Huaröd.

Vårskogen är vacker. Jag tänker på nyutslagna bokar. Vinterskogen är också vacker. Rimfrosten gör sitt, skapar enhet och variation på ett gudomligt sätt. Grått, vitt, brunt och svart kan, i de kombinationer jag ser från fönstret idag, vara nog så sköna att beskåda. Grantopparna, de nakna lövträdsgrenarna, ja, alla former och nyanser som bjuds ger mig en syn jag kan dröja vid, hur länge som helst.

Om Eric M. Nilsson, Halal-TV och ordet "viktigast"

2008-12-29T14:52:00.004+01:00

Viktigt, viktigare, viktigast! är namnet på en TV-dokumentär av Eric M. Nilsson. Min fru och jag har i julklapp, till oss själva, köp en dvd-box med dokumentärfilmer av just Eric M. Nilsson. Dokumentären vi såg här om kvällen gjordes i mitten av 60-talet, och är i högsta grad relevant idag. Nilsson filmade i nordafrika, i Tunisien närmare bestämt. Svenskt biståndsarbete hade väckt hans intresse, särskilt glappet mellan givarna och dem som tar emot biståndet.

Gång efter annan tvingas nordafrikanerna in i tankemodeller och arbetssätt som är sprungna ur snäva svenska förhållanden. De lokala kulturella utgångspunkterna struntar man i. Resultatet blir förstås alienation, misstro och negativa attityder. Misslyckandena avlöser varandra. Nordafrikanerna lyckas inte genomföra uppgifter som för oss ter sig enkla, otroligt simpla. Gissa om biståndstagarna känner sig odugliga?

Skillnaden i förhållningssätt och attityder har nog inte ändrats nämnvärt sedan 60-talet. De ohämmade attackerna på de unga kvinnorna i Halal-TV är talande. Vi tvingas, kanske till och med mer än tidigare, dras med polerad rasism på diverse kultursidor.

Förtryck i namn av bistånd, utbildning. Det riktiga är att mötas som likvärdiga parter, där båda har något att lära av varandra. Analfabeten kan vara en källa till kunskap även om hon/han inte kan läsa eller skriva. Den troende kan lära ateisten något, och tvärtom förstås. Utan olikheterna försvinner de mänskliga dragen.

I Eric M. Nilssons film får en nordafrikan frågan; Vad är det viktigaste i livet? Personen verkligen arbetar med frågan men måste replikera: Jag förstår inte ordet ”viktigast”. Frågeställaren upprepar orden. Åter igen säger personen, under generad vånda, att han inte förstår frågan. Men Nilsson är påstridig, och till sist svarar mannen med ett ursäktande leende, att göra det GODA är det viktigaste.

2009 - ett år med god musik på Kaffebaren, och med bönor i trädgårdslandet

2008-12-28T12:12:00.002+01:00

Årskrönikorna duggar tätt. Vad var bäst eller sämst med året 2008? Dramatiken på Wall Street i New York och den medföjande finanskrisen nämns, begripligt nog, som årets mest drabbande händelse. På Möllan och på Åsen, vad har hänt där under det gågna året?

Besöken på Kaffebaren var fler än tidigare, och jag har lärt känna nya människor på mitt stamställe vid Möllevångstorget. På Åsen hade vi en fantastisk svamphöst. Karl-Johan och andra soppar fann vi i mängder. De är inte mindre goda nu, efter att vi torkat dem.

På den negativa sidan vill jag nog nämna att musiken på Kaffebar var av alltför skiftande kvalitetet, för mycket av nonsensmusik, helt enkelt. Hoppas att min specialdesignade cd spelas under 2009. På Åsen var den svåra torkan den besvärande prövningen. Grödorna fick inte nog med vatten. Torkan var så omfattande att vår stora brunn sinade.

Inför 2009 hoppas jag på fler och inspirerande reflektioner under mina fikastunder på Kaffebaren. Vad gäller livet på Åsen, ser jag gärna att det nya året bjuder på ett rikt fågelliv (ex. den underbara upplevelsen, synen och ljudet av tranor som anländer). Jag hoppas att vi nästa år odlar bönor.

För världen i stort önskar jag att den ekonomiska krisen leder till tillväxt, och en fördelning som kommer jordens fattiga till godo. Hur det ska gå till? Vet ej! Men vägen till framgång bygger på samarbeten över gränser av olika slag, till och med i så små verkligheter som den på Möllan.

Också i den lantliga vardagen på Åsen blir det bäst om man är öppen för andras önskemål och behov. Samarbete är A och O, annars uppstår ingen god musik, och bönorna blir varken sådda eller skördade.

Inget grishuvud, inga grisfötter - men god mumma!

2008-12-23T18:08:00.001+01:00

Nötskrikor, ett par, besöker nu dagligen ”Klubbhuset”. Kråkfåglarna skrämmer iväg mesarna. Men de är ändå välkomna till fågelbordet. Det är första gången vi ser nötskrikor hos oss. Imorgon väntas temperaturen sjunka ganska ordentligt. Det brukar innebära att vi får sällsynta fåglar som gäster.

Vi är igång med att fira jul för tredje gången här på Åsen. Från mitten av november, den 21 närmare bestämt, fyller jag fågelborden med frön, och fäster talgbollarna vid Gammelhuset. Fågelmatningen håller på till mitten av april, exakt till den 13. Barnens födelsedagar inleder och avslutar säsongen.

Skinkan vi hämtade i Degeberga är tillagad, den doftar gott och ser inbjudande ut. Förra året stod ett grishuvud på julbordet. Köttet passade utomordentligt väl till rödbetssoppan. Men, eftersom entusiasmen, i familjen och bland gästerna, var begränsad står vi över grishuvudet i år.

Istället hoppades jag på grisfötter (som jag verkligen längtat efter). När vi var hos slaktaren var min hunger så akut att jag var upptagen av utbudet av korv och annat gott. Hungern syntes i mina ögon. Slaktaren förbarmade sig över mig. Han bjöd på rökt korv och sidfläsk. Provsmakandet gjorde att grisfötterna glömdes bort, av mig. Men inte av min hustru, som registrerade grisfötterna och ändå nonchalerade denna delikatess. Enligt henne är grisfötter för fet mat för mig (kolosterolnivån har varit för hög, men det var förra året).

Trots frånvaron av ”godiset” är jag tillfreds med det som vankas på julafton, och juldagen. Gott blir det! Och goda drycker ska vi ha. Jag har provat mig fram för att finna den rätta mummablandningen, och funnit den. Gör så här: Krossa några kardemummafrön (5-7 st) i en mortel. Häll över fröna i en 1 dl god gin, låt det ligga i en halvtimme för att dra. Ur kylan tas två flaskor julöl och två kalla flaskor porter. Blanda alltsammans i en vacker bringare. Servera!

Även i svärtan finns ljuset

2008-12-18T14:07:00.005+01:00

Får vi en vit jul? Jag är barnslig nog att ställa mig den frågan, varje år. Frågan ställs naturligtvis med förväntningar om massor av snö, och om stilla klarblå dagar. Med snön kommer det reflekterade ljuset, och med ljuset ett välbefinnande. Leenden spricker då upp i annars trötta och mindre glada ansikten, utan annat skäl än upplevelsen av iskristallerna som seglar ner mot marken. Ljuset betyder mycket. Allt, om det också innefattar människors inre verklighet.

I min familjs omedelbara närhet finns människor som slagits till marken av olyckor, den slags man absolut inte vill ska inträffa. I det perspektivet känns det än viktigare, utan att nonchalera de drabbades smärta, att påminna sig om ljuset som finns trots mörkret.

I London, på Tate, ställer man ut målningar av Rothko. En för mig okänd konstnär, innan jag för en kort tid sen hörde om honom på radio. Man talade om Rothko som en av det förra seklets största målare, jämbördig Picasso. Ett tema i Rothkos måleri är mötet mellan olika grader av svärta, exempelvis målningar med titlar som En svart kvadrat på svart botten. Vill man kan man nog uppleva humor i hans arbeten (skulle tro att Rothko hade humor samtidigt som han var allvarlig).

Jag tillåter mig att dra slutsaten, att även i svärtan finns det ljus.

Ostron, bläckfisk och en glad gris - Nu är det Jul!

2008-12-17T16:42:00.004+01:00

Lagom till jul (om idag en vecka) fokuserar media på grisarnas välbefinnande. Reportrar i radio och TV ger oss berättelser om stressade djur, om deras magsår, om om blödande öppningar i huden, om smuts och blod. Frågor om djurens villkor är viktiga. Djurplågeri är vidrigt! Att sörja för djurens bästa måste vara viktigt året om. Det blir snaskigt, och till grisarnas nackdel när media bedriver sensationsjournalistik. Ett uppsåt som kunde bli bra blir istället ytligt och vulgärt.

Julskinkan på vårt bord kommer från en gris som levt i det fria, och haft det bra. För oss är det viktigt. Att köttet smakar bättre är också det välkommet. Kött äter vi i vår familj först på juldagen. Julaftonen går i fiskens och skaldjurens tecken. Bläckfisk, sill, ostron och annat gott finns på vårt bord, och dricka förstås. I år ska jag göra björnbärslikör (slånbärsbuskarna bjöd inte på några bär alls i år). Konstigt? Antagligen berodde det på ett frostangrepp. Björnbären har legat i vodkan länge, för länge tror jag. Vi får se.

På lördag hämtar vi skinkan i Degeberga. Kanske borde vi passa på att åka till Buhres i Kivik för att köpa inläggningssill? Till min överraskning fick jag till det med tre inläggningar förra året. Den med lime var kanske bäst? Det är dags för mig att göra mumma, kom jag plötsligt på. Jag har tänkt på det under flera år. Nu slår jag till!

Men våra gäster vill ha glögg. Jag gillar inte glögg. Glöggen man bjuds på är ofta för sött. Jag ska försöka bjuda på en torrare variant. Jag måste göra glöggen med glädje, annars blir den inte god. En glad gris är ju godare, eller hur?

Omvälvande när dottern flyttar hemifrån, och när marken skälver

2008-12-16T17:00:00.006+01:00

Morgonens jordskalv var lika stark som skalvet min fru och jag upplevde vid sjön Bled i Slovenien för några år sedan. Vi satt på en uteservering. Bord, tallrikar, glas, bestick och stolar började vibrera, snart skakade allt sammans.

Serveringspersonalen rörde sig, som på ett bestämt kommando, i samma riktning. Gemensamt, utan att tala med gästerna, försvann de ut på gatan, på tryggt avstånd från fallande tak eller träd. Min fru och jag satt förstås frågande. Aldrig hade vi varit med om en jordbävning. Skakningarna, trodde vi först, berodde på förbipasserande lastbilar. Så var det inte. Inte heller i morse i Malmö.

Som en långsam muskelrörelse på ett ofantligt stor djur, så kändes skalvet. Sängen flyttades några centimeter från väggen. Bilderna på hyllorna skakade. Min tidigare erfarenhet gjorde att jag registrerade händelsen som en jordbävning. För säkerhets skull gick jag till fönstret. Jag ville se huruvida det ändå var en lastbil som passerade huset.

Morgonen var, med skalvet, ovanlig och omvälvande. Omvälvande för oss är också att vår dotter flyttat hemifrån. Inget av barnen bor längre hemma! Ovant känns det. Saknaden är nära, men också glädjen över barnens förmåga att forma sina liv.

Pressklipp:”Såväl på danska som svenska sidan Öresund kunde de boende på tisdagsmorgonen känna skakningarna från en jordbävning. Skalvet mätte runt 4,7 på Richterskalan och är bland de kraftigaste i Danmark och Sverige på över ett sekel. Jordbävningen, som inträffade 06.20 på morgonen, beräknas ha haft sitt epicentrum på svenska sidan, ett antal mil öster om Malmö. Såväl på norra Själland som på Bornholm kunde skakningarna kännas i marken.

Framförallt i höga byggnader gav skalvet upphov till rejäla skakningar. Sørine Wredstrøm bor på nionde våningen på Vesterbro i Köpenhamn. ”Jag trodde att det antingen var de ovanför som hade otroligt vilt sex eller att någon bombat byggnaden”, skriver hon på Politikens nätupplaga. Bland de värst drabbade är kanske Sara Wikström som bor högst upp i 190 meter höga skyskrapan Turning Torso i Malmö.

- Sängen hoppade vilt. Min första tanke var att det var fönstertvättmaskinen som var i gång, men det skakade alldeles för mycket för att det skulle vara den, säger hon till Sydsvenskan.” (Nytt från Öresund)

Gratis tågresa över bron

2008-12-11T15:13:00.003+01:00

Fysiskt genomgår Malmö stora förändringar. Västra hamnen och Hyllie är tydliga exempel på byggprojekt som ändrar Malmös utseende och inre liv. Det pågående arbetet med Citytunneln präglar stan på sina håll, men mest under jord. En av stationerna kommer att etableras ett stenkast från Möllevångstorget.

Öresundsbrons betydelse för Malmö kan inte underskattas, trafiken över bron bidrar till att fler människor träffas. Det är bra, för ekonomin, för det sociala och kulturella livet. Med Citytunneln får vi kanhända inte samma påtagliga förändring, men likväl kommer mycket att vara annorlunda. Intensiteten i resandet över Sundet kommer att öka. Det är bra, det med. Det blir kortare och snabbare till mötesplatserna.

Ännu bättre blir det förstås den dagen då alla boende i Öresundsregionen har råd att ta sig över till andra sidan. Gärna billigare överfart för bilar, men hellre riktigt billigt eller gratis för tågresenärena.

Anita/Tage Tosa/Valfrid

2008-12-10T18:12:00.003+01:00

Var finns ”byorginalen” nuförtiden? Uteliggaren Bävern är en av dem jag nämast kommer i tanke om. När vi bodde på Kungsgatan hade vi honom nästan som granne. Ofta såg vi Bävern släpa runt på papperskassar och plastpåsar. Vi mötte honom i kvartersbutiken, när han pantade flaskor. Aldrig sa han ett ord.

Han har mer än ett ”smeknamn”. Polisen kallar honom för Mister Q, hos oss heter han som sagt Bävern (i betydelsen samlaren, byggaren). Många gånger har vi funderat över hans bakgrund, och över varför han hamnat så där vid sidan om ett normalt malmöliv. Förklaringarna är säkert flera. Hemlösheten frågor ryms inte i ett enkelt svar. Men en sak är säker. Människor som lever ett liv utanför ramen, som exempelvis Bävern, får inte gömmas bort. I utanförskapet påminner han oss alla om att liv kan levas på många olika sätt.

Uteliggarna är smutsiga, de äger ingenting, de bidrar inte till bruttonationalprodukten, men ändå är de lika mycket värda som någon av oss andra.

Var finns byorginalen, de unika människorna, de som bryter med det vi uppfattar som normalt? Svaret måste bli att de finns överallt. Var och en är ett original på sitt sätt. Men det är klart, få av oss utmanar konvetionerna så som Bävern gör. Eller som Tage Tosa, eller som han själv hellre ville kallas Anita, gjorde. Han riktiga namn var Valfrid. För några decennier sedan var han välkänd person på Malmös gator, iklädd lösbröst och kvinnokläder. I all sitt annorlundaskap var han också medlem i det främlingsfientliga Skånepartiet. Politisk tillhörighet säger lite om en människa. Att visa sin sårbarhet, som Anita/Tage Tosa/Valfrid gjorde säger så mycket mer.

Barnfattigdomen är störst i Malmö

2008-12-09T13:26:00.004+01:00

Två yngre människor kom i samtal på Kaffebaren i morse. Hon berättade för honom om en förestående resa, på uppdrag av SIDA, till centralamerika för att arbeta med fattiga människors vatenförsörjning. Han hade varit i området förut, och talade om kontakter hon skulle få nytta av.

Var tredje människa på jorden saknar rent vatten. För mig är det den största miljöfrågan. Den överskuggar exempelvis frågan om kreaturen och deras utsläpp av naturliga gaser. Det finns de som påstår att kornas fisande bidrar väsentligt till klimatförändringen. Det finns även andra frågor, som i sig är viktiga, men som i ett akut sammanhang ter sig ohjälpligt självupptagna, och typiska för den rika i-världen, som har en omistlig förmåga att blanda om korten till sin egen omedelbara fördel.

Fattigdomen, finns alldeles inpå oss. Även den frågan lyckas vårt "upplysta" samhälle lägga i mörker. Under mina åtta år i kommunfullmäktige försökte jag återkommande ta upp frågan om fattiga barns situation i stan. Malmö toppade listan år efter år, sedan 1991 om man räknade i stadsdelar. Enligt Rädda barnen, så låg Malmö etta, tvåa och trea på den sorgliga listan. Och gör det sannolikt också idag.

Barnfattigdomen i Danmark aktualiseras i en rapport. Pressklipp: Antalet barn som lever i fattigdom har ökat de senaste åren. I varje dansk skolklass finns statistiskt sett ett barn med föräldrar som inte har råd till det som de flesta räknar som basala saker.

Barn till fattiga föräldrar har sällan möjlighet att utöva någon idrott, bjuda kompisarna på födelsedagskalas och kan i princip aldrig åka på semester.

Mellan 2002 och 2006 ökade antallet fattiga barn med 9.000, vilket i dagsläget innebär att 59.000 danska barn lever i fattigdom. Det visar ny statistik från Det Nationale Forskningscenter for Velfærd (SFI).

-- Det väcker förvåning och förargelse att vi ska behöva uppleva detta i ett så rikt land som Danmark. Det är direkt obehagligt att tänka på, säger Preben Brandt som är ordförande i Rådet for Socialt Udsatte till metroxpress.dk.

Enligt honom råder det inga tvivel om att regeringens tak för kontanthjälpen till utsatta människor är en av orsakerna till att antalet fattiga barn har stigit. Även forskaren Mette Deding på SFI tror att kontanthjälpsreglerna är en bidragande faktor.

-- Men hur mycket det betyder vet vi inte ännu. Det ska ytterligare analyser kartlägga, säger Mette Deding till metroxpress.dk. Nytt från Öresund

Maglehem - 14 konstnärers plats på jorden

2008-12-08T20:34:00.004+01:00

Aoseum i Århus visar en samlingsutställning med 14 konstnärer som är verksamma i Maglehem. Konstnärerna är porträtterade på svartvita foton. Deras verk återges i ett bildspel. Fotografierna öppnar in till ansikten som har något att berätta. Ansikten som fångar ens intresse, som lockar en att vilja se efter noggrannare. Frågorna kommer nästan omedelbart. Hennes blick är upprorisk, varför? Han ser övergiven ut, vem väntar han på?

Fotografierna är så starka att man glömmer bort att koppla porträtten till något av de verk som visas i bildspelet. Att sjunka in i vart och ett av fotografierna varken orkar man, eller hinner uppleva under en vernissage. Bilderna med korta intevjutexter finns i bokform, och det innebär att man kan fördjupa sig i konstnärerena när man själv önskar. Förutom bildspelet och porträtten visas trailern ”Maglehem – en plats på jorden”, en film av en ung filmare, som bor strax utanför Maglehem. Trailern bygger på besök hos de 14 konstnärerna. Den korta sekvensen gav mersmak.

Apropå smaker så fick jag även denna helg tillfälle att avnjuta en av min frus underbart goda äppelkakor. Nötter, mandlar och valnötter i generösa mängder täcker en kaka, som enligt min fru, gjorts på enklaste vis och i all hast. Äpplena? Från Östra Sönnarslöv förstås.

Humor med dans, om jag får be!

2008-12-04T15:35:00.005+01:00

Oslipat, en klubb för stå-uppkomik, bjöd igår kväll på en rolig och intressant kväll. För mig var samtliga komiker okända. Men för den månghövdade malmöpubliken var det annorlunda. Några av namnen var tydligen dragplåster, kända från den lokala stå-uppscenen och från TV. Trots min ovana vid levande ståuppare fick jag mig en hel del skratt under kvällen. Bäst tycker jag om den humor som leder till eftertanke, humorn som riktar sig till ens inre skratt.

Det raka gapflabbet ska inte underskattas. Men de skämt och ironier jag bär med mig efter en föreställning som den igår, är den humor som med värme närmar sig människans sårbarhet, hudlöshet. Humorn måste vara empatisk för att verkligen fånga mig som publik. Visst kan jag skratta åt andras tillkortakommanden. Elaka skämt och rå humor är inte främmande för mig. Men det jag gillar bäst, och det jag har inom mig en längre tid är ändå eftertankens humor.

Få av gårdagens komiker gestaltade sina berättelser med kroppen. Det var, kort sagt, bara hjärnan som jobbade, och munnen som rörde sig. Resten av kroppen var som ett stativ. En allvarlig brist i stå-uppkomiken, som vi känner den idag, är att den nästan uteslutande är intellektuell. Mer kropp, tack! Varför inte stå-uppkomik med dans?

Stig in genom portalen!

2008-12-03T09:34:00.006+01:00

Tuppen gol i den lilla djurparken vid Kristianstadsgatan. Lantlig ljudbild i stan, trivsamt, på gränsen till idylliskt. Häromdagen kände jag doften av hästspillning från samma plats. Ljuden och dofterna stimulerar fantasin, ger bilder om en svunnen tid. För fyra-fem decennier sedan var det inget ovanligt i synen av en hästdragen vagn på någon av gatorna vid Möllevångstorget. Eller ute på backarna i Kirseberg, där jag växte upp.

Ifrån isbanan, inne på Folkets park, hördes rop och skratt från skridskoåkande barn. Även det ljud som skapar bilder i ens inre, och gör en glad. En kort vandring i dessa kvarter i Malmö, ger upplevelser där tid och minnen blandas. Men inte nog med det, även andra platser än de bekanta vävs in i tankarna, flickorna på isbanan bär slöja och knyter associationerna till fjärran länder.

Att gå in genom den gamla portalen till Folkets park, är som att inträda i en värld som förändrats påtagligt, och det under en relativt kort period. Gatorna här är en del av mig, gator i mitt inre, kanske man kan säga? När jag promenerar på Simrishamnsgatan, möter jag nuet och dåtiden samtidigt, och jag märker hur saker och ting förändrats. Förändringen en del av mig, sedan länge, och ändå stundtals främmande. Hur är det då för dem som i grunden känner sig ovana, obekväma med den mångfald av tillhörigheter som möter oss så naket på gatorna kring Möllevången?

Det är nog allas vår uppgift att bli gränsgångare. Vi måste övervinna våra rädslor för det främmande, och låta oss förvandlas, och våga inträda genom portalen som får oss att lyssna till barnskrik, tuppars golande, kort sagt, våga ta emot en värld som är i vardande.

Morgonragan jag glömde

2008-12-02T10:17:00.002+01:00

”Kaffeskivan” är klar och överlämnad som en tidig julklapp till mitt stamcafé vid Möllevångstorget. Baristorna har mig veterligen ännu inte lyssnat på musiken. Jag är naturligtvis nyfiken på deras reaktion, och på hur de andra cafégästerna tar emot cd:n. Musiken jag valt är från länder och kulturer som mina kaffekollegor bör känna igen sig i. CD:n öppnar med en italiensk cha-cha-cha och avslutas med en grekisk blues. Där emellan finns musik från Orienten, Balkan och Afrika.

Mixen är komponerad för att bidra till en förhöjelse av kaffestunden. En god kopp kaffe ska bjuda på en mental resa, på en ögonblickskort visit i en annan värld, in i ett sinnligt universum där smakers och dofters närvaro blir än mer påtaglig och varierande. För den som öppnat sig för en raga vet vad jag åsyftar.

När dagens första kopp kaffe blir som en morgonraga, då är sinnligheten fullkomnad. Men det riktigt fina med ragan är att den bjuder på mer, alltid på något ytterligare, den öppnar upp till en värld som är förmer än den sinnliga. Jag hoppas att min mix har något av den indiska musikens kvaliteter.

”As the term raga itself implies, it should 'coulor' the mind, bring delight, move the listeners and stimulate an emotional response” The Raga Guide, a survey of 74 Hindustan ragas

”It is an open-ended concept” står det i ovan nämnda guide. Mina tankar far till Tjechovs noveller, och hans pjäser. De har öppna slut. Det gillar jag! Raga och Tjechov, storheter och konstnärliga ideal för mig. Som doften från nybryggt kaffe hoppas jag ”Kaffeskivan” ska kittla fantasin, öppna upp för förhoppningar om en bra dag.

Sitaren och tablastrummorna, och bambuflöjten, och sångerskan i den morgonraga jag glömde spela in på cd:n, hör jag i mitt inre på väg från Möllan, där har den satt sig, där ska den kanske förbli?

Det finns ingen bistro i Östra Sönnarslöv

2008-12-01T16:44:00.003+01:00

Helgens promenad gick till Östra Sönnarslöv. Vi valde att gå en sträcka längs Mjöån, sen in i byn för att fortsätta till Ekdala frukt (här finns godare frukt än i Kivik). Vi köpte Aromaäpplen, och en päronsort jag glömt namnet på.

Byn är vackert sammanhållen runt kyrkan, och längs en byväg till det gamla klostret. Kyrkan, klostret, och känslan av bygemenskap får mig att tänka på småbyar i Frankrike. Arkitekturen är annorlunda här, men närvaron av jord- och lantbruket, livaktigheten i byn får mig att tänka på närheten till Europa. Skillnaderna finns förstås, men är inte särskilt stora. Vi befinner oss onekligen i en europeisk by, inte minst visar inflytandet som manifesterats i kyrkan och klostret det. Men var finns krogen, trattorian, das gasthaus? Efter en liten vandring i skön natur, vill man gärna sätta sig till bords med en flerrätters meny, eller hur?

I väntan på en bistro i Östra Sönnarslöv kan man ju promenera i byns omgivningar. Vackert är det! ”Mjöåns vatten bryter sin väg ned möt slätten i en trång ravin sydväst om Östra Sönnarslövs kyrkby. Området visar en stor koncentration av fornlämningar, främst på åsens sluttningar och i dalgångarna kring de bäckar som avvattnar åsen. Fornlämningarna visar en omfattande bosättning under förhistorisk tid. Flertalet av de övriga fornlämningarna, som stensättningar, en domarring och resta stenar, tillhör i huvudsak järnåldern. Därtill visar sockennamn med ändelsen –löv vårt äldsta ortnamnsskick och utgör belägg för bebyggelse under järnålder.” Länsstyrelsen.

I stolen hos Laurentius från Leros

2008-11-28T16:43:00.001+01:00

Idag var jag hos Laurentius, min frisör. Hos honom har jag varit kund sen vi flyttade till Malmö. Året var 1989. Nästa år kan vi alltså fira en entreprenör-/kund- och vänskapsrelation som varat i två decennier. Inte en enda gång under denna tid har jag blivit klippt hos någon annan.

Jag trivs med Laurentius och jag accepterar mitt utseende. Det är väl en femton år jag senast hade synpunkter på hur frisyren skulle se ut? Vi utbyter artighetsfraser om klippningen, men i grunden gör Laurentius precis som han vill. Det känns bra!

Man måste ha en hel del att tala med sin frisör om, annars blir det för tråkigt. Laurentius och jag talar jämt om Grekland, grekisk kultur. Så snart Laurentius är ledig åker han till Leros. Själv har jag varit i Athén och på Kykladerna ett flertal gånger, i oftast i EU-sammanhang.

Under årens lopp har jag intresserat mig för de grekiska antika dramerna. I höstas läste jag historikern Herodotos. Nu är det högläsning som gäller och Illiaden. Inte sällan spelar jag rembetika hemma, musik från orienten, i grekisk tappning.

Frisyren är den samma, håret har förstås blivit gråare. Inuti är jag mer mig själv än någonsin. Om man nu kan säga så? Och det kan man! Det mänskliga livet är som en konstverk av Giacommetti, först visionen om en rund och generös kropp (en babyrulltig kropp?), sen blir ens figur allt mer avskalad, bara kärnan finns kvar. Ens egentliga jag. Som hos frisören?

- Tres gentil, Jean!

2008-11-27T15:50:00.005+01:00

- Tres gentil, Jean! säger fröken Julie i Strindbergs pjäs. Jean vet att föra sig, provsmaka vin, konversera, och inte minst viktigt, han kan dansa. Julie vill ha roligt på midsommarafton, precis som godsets anställda. Greven, hennes far väntas hem, han kommer när som helst. Det olyckliga äventyret med Jean hinner ta sin början. En sista chans för fröken att välta allt på ända?

- Tres gentil, Jean! och han anstränger sig ytterligare, gör sig till. Är löjlig. Men det tror han inte själv. Nej, han är på väg att lägra grevens dotter. I drömmarnas värld klättrar han, stiger uppåt, når molnen med pannan. Unga grevinnan drömmer om att falla, ner till marken, och sjunka ner i jorden.

Teater Foaje gav Strindbergs kammarspel på Mediegymnasiet i Malmö idag. Kul att uppleva en ung publik. Deras koncentration och kommenterande visade att de levde sig in i pjäsen. Det sexuella spelet hörde man blev för mycket för vissa i publiken, men kvar satt de, ända till slutet. Att spela för ungdomar kan vara som att uppträda på ett marknadstorg. Då måste man vara utåtriktad i sitt sceniska språk. Det gillar jag!

Fröken Julie har iscensatts utifrån många läsarter. I Teater Foajes slutscen är utvecklingen öppen. Publiken får inte del av Julies död. Men det är ju dit den inte längre unga grevinnan vill, hon vill falla, dö. När pjäsen är slut är det fröken som nått sitt mål. Jean hamnar på tukthus för förskingring. Även för mord? Julie skär halsen av sig med hans rakkniv. Hon dör, är redo för graven, hamnar verkligen, i jorden, i en bädd av dynga. - Tres gentil, Jean!

Utan Anna Magnanis Cha Cha Cha är vi förlorade

2008-11-26T09:40:00.001+01:00

Nej, nej, nej! Johnny Cash andefattiga musik stör mitt morgonhumör, drar ner stämningen på Kaffebaren, och till och med påverkar smaken i min macchiato. Hellre lyssnar jag på flytande House, eller Balearic Beat (som ju baristan Villata brukar spela) än på Cash sånger. Soul (i någon form), det är vad jag behöver på morgonen.

Eftersom Villata tröttnat på barens egna plattor, ska jag designa en cd, som får bli en tidig julklapp till Kaffebaren. Jag tänker mig en mix, i huvudsak rembetika, musik med ursprung i Smyrna och andra delar av det som en gång utgjorde Grekland, numera Turkiet. Flyktingars musik med andra ord. En slags blues, men med rötter i Bysans och Mellersta Östern. Raffinerad, sorgesam och vacker musik.

Eftersom musiken ska avlyssnas i en lokal som är präglad av italiensk kaffekultur är det på sin plats med lite cha-cha-cha, eller hur? Pier Paolo Pasolinis film Mama Roma öppnar med en fantasisk scen. Anna Magnani, som spelar en prostituerad, deltar i en bröllopsfest. Hon uppträder, sjunger när plötsligt några förrymda griskultingar far runt på golvet, och in mellan stolar och bord. I filmen delar professionella skådespelare utrymmet med amatörer. Emaptin hos regissören gör filmen varm, och förvandlar den tragiska berättelsen till en trots allt hoppfull historia.

I Mama Roma, och i andra filmer från den italienska neorealistiska filmeran, finns en närvaro och en mänsklighet som man sällan upplever inom film- eller scenkonsten idag. Är bluesen, soulen, rembetikan och Anna Magnanis Cha Cha Cha räddningen för vår kultur? Ja, ja, ja!

Naturen är farlig

2008-11-25T11:18:00.002+01:00

Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now öppnar med orden ”Shit! When I´m here I want to be back in the jungle, and when I´m in the jungle I want to be here”. För mig är det skönt nog den motsatta upplevelsen som gäller.

När jag är i stan, och rör mig hemmavid, alltså i kvareten runt Möllevångstorget. Då vill jag verkligen vara där, promenera, gå till Kaffebaren, handla mat på torget, kort sagt, finnas till på bara på en ganska liten yta i stan. Ute på landet, på Åsen, trivs jag till den grad att jag nästan inte vill lämna huset, kullarna, skogen. Naturupplevelserna!

Grovt tillyxat kan man säga att min vardag fylls av det bästa av två världar, staden och landsbygden. Landsbygden ger mig känslan av samhörighet, med naturen och med en konkret vardag där man följer årstidernas skiftning i växternas utveckling och i fåglarnas flykt. Men det är klart, det kan bli för mycket naturromantik, för mycket overkligt liv, ett liv för långt från trängseln och kulturkrockarna i stan.

Natur är farligt. Åtminstone när naturdyrkan går över styr, när människor förtingligas och rovdriften på naturen inte känner några gränser. Romantiken gav upphov till dyrkan av naturen på ett våldsamt och religiöst sätt. Exemplen är många inom konsten, dessvärre även inom politiken. Tänk bara på Wagnerdyrkaren Adolf Hitler (som dessutom var vegetarian och hundvän).

”Nazisterne forstod bedre end mange andre at udnytte naturen som en del af den ideologiske selviscenesættelse”. Citatet är hämtat från en recension i Berlingske Tidene apropå utställningen Caspar David Friedrich kom aldrig til Sverige... Han blev i Danmark på Charlottenborg i Köpenhamn.

En stressad gås, en avbruten promenad, och ändå en fullkomnad dag

2008-11-24T10:18:00.003+01:00

En ensam gås cirklade över oss på Åsen. På vägen till eller från vedboden kunde jag höra hur ensam fågeln var. Gåsen ropade efter de sina. Av flocken varken syntes det eller hördes något. Timmarna gick, och jag kunde konstatera att gåsen envetet fortsatt sin cirkelflygning. En kort stund tycke jag att fågeln, efter att den fått syn på mig, flög i min riktning, som för att kommunicera. Men vad visste jag om flocken? Ingenting! Där stod jag ute på lillgården och fick för sista gången se gåsens flykt, inte bara bort, utan förhoppningsvis till något trevligt. Sin flock kanske?

Kallt men soligt var vädret igår. Vi bestämde oss för en långpromenad. Förbi Villa Bom, ner till Rebbetuaröd och sen hem längs vildsvinshägnet. För säkerhets skull tog vi på oss våra trafikvästar. Det är jakttider så kanhända är jägarna ute i samma skog som vi. Min orangefärgade väst, inköpt för många år sen i Italien (14,75 EUR), och min frus väst (gul) som inhandlats hos Claes Ohlsson (39 SEK). Nu kan man tro att västen jag bär är av Armanisnitt, det är den inte. Dyr var den för att italienarna kan konsten att ta betalt, och för att det var obligatorisk med trafikväst (en per bil) när vi besökte landet för en del år sen.

Vi var väl synliga för eventuella jaktlag där vi gick på ”svampstigen”. Några ensamma småfåglars läten blandades med hundskall. Jaktlagen var i närheten, skallen kom från fler håll. Snart såg vi ett med jägare befolkat jakttorn. Jägaren var iklädd en röd väst. Vi ville inte störa jakten, så för oss var det bara att vända. Hemma satte vi oss i söderläge och njöt av en slät kopp té.

Den stressade gåsen och den avbrutna promenaden var dissonaser som dröjde sig kvar i oss. Men värmen och smaken från téet, de hemmagjorda kakorna och vår samvaro på tu man hand, gjorde att dagen blev fullkomnad på ett bra sätt ändå.

Tidens hjul i Malmö Folkets park

2008-11-21T13:46:00.004+01:00

I förmiddags samlades solens strålar i pariserhjulets ekrar. Hjulet, varmt och glödande som efter en resa i kosmos, fick min uppmärksamhet och dröjde sig kvar i tanken, och i bilderna som exponerades i hjärnan. Vikingarnas solhjul? Romernas symbol? Hjulet i Indiens flagga? Vad var det jag såg? Inte var det väl bara en maskin, som var avställd för säsongen?

Hjulet har snurrat, och kommer att vara i rörelse igen. Pariserhjulet i Malmö finns i Sveriges äldsta Folkets park. Jag minns inte om hjulet förekommer i Bo Widerbergs berömda film Kvarteret Korpen. Men jag vet att Widerberg först skrev en teaterpjäs, en text som senare blev film. I pjäsen finns en scen som utspelas i Malmö Folkets park.

Tidens hjul? Människor kommer och går. De promenerar i parken. Köper en varm korv. Lyssnar på musik. Pariserhjulet? De åker i korgarna. Några grips av svettning och ångest, är höjdrädda (liksom jag). Andra njuter, av att åka tillsammans med en vän, och av att blicka ut över Möllevångens takåsar.

Under morgontimmarna var himlen klarblå. Solen var generös med ljus och värme. Nu har vi snö överallt. Gräsmattorna blev plötsligt vita. En ny årstid är definitivt här. Vintern har kommit! Pariserhjulet är vitt, i snöyran ser det nästan ut som om hjulet är i gång. Men det är det inte. Det som var i rörelse är nu stilla, som fastfruset, som en snökristall i väntan och vila.

Att ropa efter politikerna om resurser, är att gräva den fria konstens grav

2008-11-20T14:52:00.005+01:00

Malmös genomgår en stor förvandling. Den har pågått i drygt tio år. Det verkar som om förändringsprocessen håller i sig. Öresundsbron och Malmö högskola har onekligen betytt och betyder fortfarande mycket för den spännande omvandling staden och regionen upplever. Migrationen och den allt mer påtagliga mångfalden av kulturer, etniciteter och religiös pluralism gör förstås sitt.

Det verkar som om Malmö är på väg att bli en kreativ stad, en plats där inte endast en sanning eller ideologi är får dominera ostört. Nej, den gamla arbetarstaden har inte bara ändrat sin skyline. Befolkningsstrukturen har förändrats (Malmö är numera en relativt ung stad. Näringslivet utvecklas ständigt. Även kulturlivet omvandlas.

Teatergrupper exploderar som svampar ur jorden. Malmö har berikats med många teaterscener. Kvaliteten är självklart skiftande, men experimentscener kan man inte få nog av. Eller kan man?

Institutet har ju diskuterats en hel del. Nu står man utan lokal. Beslutet att göra ”teatergruppen” hemlös är ett uttryck för en snäv uppfattnig om kvantitet och statistik. Kravet om hög publikbeläggning styr kulturpolitiken för hårt (inte bara i Malmö!). Vad som behövs (desperat!) är en idédiskussion om kvalitet, om behovet att på djupet ställa frågan – Vad ska vi med teater (eller konsten över huvud taget) till? Vad är teater?

För få arbetar med de konstnärliga form- och värderingsfrågorna. Idag är det så kallade innehållet/budskapet allt avgörande. Det är, och kan bara vara, fel väg för ett fritt kultur- och konstliv. Konstnärerena får aldrig tjäna någon politisk herre. Och politiken, eller snarare sagt samhället, har mycket att vinna på ett i verklig mening fritt kulturliv.

Men det största problemet finns i den ängslan som styr konstnärerna. Rädslan att avvika från det som är godkänt i den mediala agendan måste motverkas. Det är inga andra än konstnärerena själva som kan ombesörja verklig konstnärlig integritet. Inom konsten måste man ta sig friheten! Den är inget man väntar på ska komma som en gåva från politikerna. Att ropa efter politikerna om resurser, eller ännu värre att längta efter ingripanden från staten, är det samma som att konstatera att den fria konsten är död.

Skuggor som utreder, gör kulturlivet osynligare

2008-11-19T11:43:00.004+01:00

Det är halkvarning utfärdad. Minusgrader och blixthalka över hela landet. Speciellt på Åsen är det klokt att byta till vinterdäck. Jag får se upp när kröken efter Önneköp närmar sig. Där, en brant sväng som faller i höjd. Vägen ändrar riktning och man befinner sig plötsligt ett antal meter lägre ner. Pirrig upplevelse, som oftast infinner sig om fredagarna, dessutom i mörker så här års.

Granen står ståtlig på Möllevångstorget, med belysningen på kommer den att sprida ljus och trevnad. Jag hoppas på snön, på ljuset, på julstämningen. Snön gör det dessvärre besvärligt för handlarna på torget. Det är trist. Men några veckor vinterstämning är på sin plats. Hellre snö och kyla, en regn, blåst och kyla!

Mörkret omfamnar allt mer av dygnet. Det är en svår tid, med så mycket mörker. Gnistorna behövs! I form av julgransbelysning, i form av gnistrande snö, och framför allt i form av inspirerande människor, kreativa personer som vågar något, som törs bryta flockmentalitet och på den politiska korrektheten

Allvarligt är det eftersom ängslan tycks vara särskilt stark i kulturlivet. Just där som modet måste vara störst! Man måste våga bryta politikens inflytande över det konstnärliga skapandet. In med konstnärerna – Ut med kulturarbetarna!

”Jag undrar stilla om inte scenkonstbranschen blivit så van vid s-regeringar att den blir lite vilsen när den inte längre får vara politikens instrument?” Sanna Rayman, SvD

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav - Imorgon, längtan efter en ursinnig orkan

2008-11-18T09:37:00.005+01:00

Där! Där horisontlinjen bryts, där mörknaden liksom växer i diset. Där är det! Det som ser ut som skallen på en jättelik krokodil, med nosen under vattnet, med bara ögonen synliga, och delar av ryggen, och den enorma stjärten, som vilar på land. Våra blickar fångar honom sekunden innan han ska ner i havet. För att försvinna, för att aldrig komma tillbaka. Men kvar är han, som fastfrusen, som en klippa fjättrad i urberget.

På Hanöbuktens strand är det lä, den västliga vinden bjuder bara på små rörelser. Röken från ett vedeldat hus stiger rakt upp, som det ju gör när dagen är klar och vinden har mojnat. Vår promenad leder söderut, ner till Julebodaån, förbi laxar som strandat och blivit mat till måsar och trutar. Vi ser gladorna segla över de vackra tallarna. Vi blickar österut, utan att se ett enda skepp! Det är en stilla dag.

Våra kängbeklädda fötter bär oss mot Haväng, men ögonen är fästa mot sydöst, mot den stora klippan, mot udden som trotsigt brutit den mjuka strandlinjen och erövrat territorium från havet. Vi ser ”krokodilhuvudet”, en lek i vårt inre. Vi ser Stenshuvud, Linderösåsens avslutning. Vi ser berget möta havet.

Sten, klippa och vatten, mycket mer behöver inte en människa för att skapa bilder i sitt inre. Dis och dimma är alltid välkomna medkreatörer. Den osynliga gränsen mellan hav och himmel hjälper fantasin på traven. Avståndet gör förstås sitt, när vassa klippor förvandlas till mjuka kullar.

Idag, vänliga linjer som löses upp av ett vänligt hav. Imorgon, något annat får vi hoppas. En novemberstorm, östlig med snö. Så vi blir påminda om vår litenhet, och om att vi kan göra det bra för varandra i det lilla, hemma i värmen, invid en vedeldad kamin, en dag då den vita röken från björkveden, inte stiger långsamt och vertikalt, utan genast löses upp av en ursinnig orkan.

En hungrig skugga bland drömmar om ungdom, styrka och framgång

2008-11-17T11:26:00.000+01:00

Med morgonpigga steg tar jag mig fram på Simrishamnsgatan, på väg till Möllevångstorget och Kaffebaren vid korsningen Ystadgatan/Claesgatan. Strax innan Möllan ser jag den dagliga, tror jag, soptömningen äga rum. Sopbilen fylls med överblivna frukter, grönsaker från Simrishamnsgatans butiker, och med avfall från bostadshusen. Renhållningsarbetarnas effektivitet är robotlik, nästan otäck, de gör vad de ska .Tid till småprat eller skratt, tycks inte finnas.

Arbetarna hämtar tunnorna inifrån gårdarna, de tömmer kartonger och korgar av tunt trä i sopbilens jättelika gap. Maskinen sväljer soporna, och gapar snart efter mer. En bit bort, på samma gata, dit sopbilen och renhållningsarbetarna ännu inte hunnit letar en medelålderskvinna bland matsoporna, bland övermogna, ruttnande frukter och grönsaker.

Hennes klädsel är alldaglig. Till det yttre är det inget som tyder på misär. Kvinnans blick letar vant bland avfallet, fingrarna öppnar lådorna, särar på emballaget och finner det ätbara. Frukter och grönsaker, som inte kan exponeras i en butik, de är missfärgade, de luktar illa, men är tydligen ätbara ändå. Stillsamt, i god tid innan arbetarna kommer för att bära bort soporna avlägsnar sig kvinnan, längs husfasaden, hon viker av mot en tvärgata, försvinner. Kanske till en ny hög med matavfall?

Misären finns här och nu, på platser alldeles inpå oss. Självklart! Den nakna fattigdomen slår mot våra ögon då och då. Men hungern, den intensiva saknaden efter mat är inte lika vanlig att skåda. Vi vet alla att människor lever i stor utsatthet, kroppsligt, mentalt och själsligt. Synen av fattiga och hungriga, som bland sopor söker sin föda, är förstås sorglig. Rent tragiskt är det att vårt samhälle lyckas dölja de utsattas vardag, göra dessa människor till skuggor, tillfälliga bilder i en värld som bländas av visioner om ungdom, styrka och materiell framgång.

I himlen är det blues som gäller! ( I helvetet hör man ABBA ur alla högtalarna)

2008-11-13T12:49:00.005+01:00

Var har blueskänslan tagit vägen? Är lallande popmusik det enda som ljuder på uteställen och på krogar? Var finns den enkla sången, där orden betyder något och där det finns lite djup i berättelserna, där medkänslan med andra människor får dominera?

Sångerna jag frågar efter finns i bluesen, i den grekiska rembetikan och på en CD jag för närvarande spelar, oupphörligt. Gruppen kallas Mostar Sevdah Reunion, och skivan A Secret Port. Gruppens tillblivelse har sin bakgrund i den starka viljan att överbrygga avståndet mellan människor, efter det senaste kriget på Balkan.

Texterna är inte så märkvärdiga. De handlar ofta om längtan, och är skrivna på ett ganska rakt sätt, banala helt enkelt. Men framförda med känsla, ja blueskänsla! Musikerna är tekniskt drivna, men det är inte för att visa upp tekniken de spelar, utan för att skapa en mångbottnad upplevelse, en upplevelse där glädje och smärta blandas med humor och sorg. Man blir glad och ledsen samtidigt. Mest glad, eftersom det outtalade budskapet i musiken är att livets motgångar kan fördjupa upplevelsen av att vara människa.

Reggaen och ”världsmusiken” (förutom otaliga verk inom västerländsk och österländsk konstmusik) har många gånger de bottnar jag efterlyser. Reggaen och världsmusiken spelas både här och där, och det är jag tacksam över. Men blueskänslan som fanns i den folkliga musiken på våra breddgrader, var har den tagit vägen? Den musiken behövs, allt som ger utrymme för oss att vara människor behövs. Därför är bluesen viktig. Motsatsen, för mig, är musik som fungerar som psykofarmaka, som skär av alla sorgliga känslor, men även de rikitg glada upplevelserna. Då blir det bara lalla kvar. Typ ABBA!

”Blueslåtars texter handlar ofta om problem eller olycka, framförda i en lösligt berättande stil. Namnet kommer från uttrycket in the blue moods, feeling blue och blue notes som betyder ledsen, sorgsen.” Källa: Wikipedia

Om Rembetikamusikens bakgrund ”Imagine yourself as a refugee. In Asia Minor you may have had a business, a nice home, money, friends, family. But in the slums of Athens all you had was whatever you could carry with you out of Turkey, and your shattered dreams. You went from being in the middle class to being underground in a foreign country that did not particularly want you. Rembetika was the music of these outcasts. The lyrics reflected their surroundings, poverty, pain, drug addiction, police oppression, prison, unrequited love, betrayal and hashish. It was the Greek urban blues”. Matt Barrett

Doften av kaffe och hästskit - på Möllan

2008-11-12T10:09:00.002+01:00

”Belle de Boskoop”, visst låter det lite kitschigt? En parfym? Nej, det är namnet på ett gott och vackert äpple. Sorten passar utomordentligt väl i en äppelkaka. Efter sedvanliga macchiaton i Kaffebaren vid Möllevångstorget, gick jag som brukligt, diagonalen över torget till den sminkade damens marknadsstånd. Det är säsong för svenska äpplen (från Kivik i detta fallet). Belle de Boskoop! Gott, och friskt i munnen efter en kopp kaffe.

Villata, barista på Kaffebaren, öppnade morgonen med en Dylanlåt från plattan John Wesley Harding. Soundet gjorde mig glad, själva skivan har jag aldrig riktigt brytt mig om. Men Villata fick mig intresserad igen. Kul med en ung man som får en femtioplusare att upptäcka gamla Dylanspår.

Musiken som fyller öronen på Kaffebaren, när den valts av Villata, är vanligtvis åt det meditiva hållet (Balearic Beat, house och liknande). Musik, som i en ännu mjukare form skulle passa i en bättre lounge på en storflygplats. Idag var det uppochner vända världen. Rolling Stones ”Gimmie Shelter” fyllde lokalen, och jag kom att tänka på plattan ”Get Yer Ya Yas Out” - en av de bästa liveskivorna inom rockmusiken.

Med en påse äpplen i handen gick jag förbi Folkets Park, förbi den delen av parken där djuren finns. En doft av hästspillning fångade mig. Natur! Ingen god lukt, men ändå välkommen. Dofter och smaker kan sätta igång associationer, berättelser som gör att platsen man befinner sig på börjar tala till en.

Jag kom att tänka på de många vagnar som förr drogs av hästar, här vid Möllevångstorget. Här fanns ölkaféer, och massor av kuskar. Dofter av öl och hästskit. Men jag har kvar macchiaton i näsborrarna, och konstaterar att lukten av hästskit också är rik på upplevelser.

Aldrig mer krig!

2008-11-11T09:52:00.002+01:00

För några år sen gick min mormor bort. Med henne dog den siste av dem jag kände, som upplevt första världskrigets fasor med sina egna sinnen.

Hennes liv genomlevdes på en och samma ort i Slovenien, och ändå fick hon byta nationalitet fyra gånger. Innan första världskrigets utbrott 1914, var hon undersåte i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter Det stora krigets slut (1918) var hon italienare. Efter andra världskriget bodde hon i landet Jugoslavien. Senare, efter kommunismens sammanbrott var hon medborgare i det självständiga Slovenien.

Första världskriget upphörde idag för 90 år sen.I Europa firas slutet av ett krig som i sin massverkan utplånade en hel generation män. Förlusterna vid fronterna var oerhörda. 10 000 man kunde med lätthet gå bort bara under en dag. Fronten vid Isonzofloden (Italien/Slovenien) tog under fyra år 1 000 000 liv. En miljon män! Om slaget vid Isonzo kan man läsa i Ernest Hemingways A Farewell to Arms.

Jag har släktingar både på mödernet och fädernet som deltog i kriget. Vad jag vet var de på samma sida stridslinjen. Det var inte ovanligt, gränsdragningarna var sådana, att slovener kunde stå mot slovener i striderna. Slovener fanns, då som nu också i Italien och Österrike.

Min mormor mindes de massiva bombningarna 1916. Inför en särskilt viktig offensiv lät man artilleriet dundra dag och natt, i fyra dygn. Kanonerna skrämde slag på soldaterna, och på civila. Skövlingen blev enorm. Hus föll samman utan att träffas. Skalven var som jordbävningar. Väggarna skakade i hus långt från fronten. Min mormor bodde i ett av dessa hus. Hon glömde aldrig detonationerna, ljusskenen på himlen, skallret i fönstren, skakningarna i golv och vägger. Hon levde i en tid där många förlorade sina liv, sina älskade. Ropet som då hördes över hela Europa behöver upprepas. - Aldrig mer krig!

Kristallnatten – en ödesnatt för judarna, för oss alla!

2008-11-10T12:35:00.001+01:00

Igår hedrades offren för Kristallnatten 1938 på många håll, i Sverige och utomlands. Den judiska befolkningen i Tyskland för 70 år sen drabbades av en katastrof, en rasistisk terror som aldrig för glömmas eller förminskas. Antisemitismen i Nazi-Tyskland var ett exempel på bottenlöst moraliskt förfall.

Hat mot judar förekommer även idag. Synagoger och judiska begravningsplatser måste skyddas från vandalism. Judar behöver skydd av vakter när de går till eller från sina religiösa högtider. Situationen är sådan idag, i Sverige och i Malmö. Oacceptabelt!

Rasimens fula tryne visar sig gång efter annan. Även andra folkslag än judar får känna av kränkningar som har att göra med etnicitet. Det är oacceptabelt också det. Men kampen mot antisemisimen får inte komma i skymundan, får inte marginaliseras, allra minst när fokus riktas mot den förfärliga Kristallnatten. När vi hedrar offren för Nazi-terrorn och markerar mot rasimen är vi skyldiga att ägna antisemitismen en särskild tanke. Att, som görs på skilda håll, förvandla Kristallnattsdemonstrationer till allmäna antirasistiska manifestationer är fel. Antisemitismen kommer i bakgrunden. Det är sorgligt! Det är som om vi inget lärt.

”Natten den 9-10 november 1938 brukar kallas kristallnatten. Sitt namn har den fått efter de många fönster som krossades utanför judiska affärer runtom i Tyskland, på order av propagandaminister Goebels. Nazistregimens förevändning var att en från Tyskland utvisad jude hade skjutit en tysk diplomat i Paris den 7 november 1938. Angreppen mot Tysklands judiska befolkning betraktades som "folkvrede", mot vilken de tyska myndigheterna inte ingrep. Staten skyddade våldsverkarna, inte offren. 36 människor dödades. 20 000 judar greps för att skickas till koncentrationsläger. Därtill tvingades judarna i Tyskland att betala en miljard mark i skadestånd.” Källa: Nationalencyklopedin

Vassilis Bolonassos och en stadig frukost

2008-11-09T16:50:00.004+01:00

Om söndagarna, när jag var yngre, lyssnade jag troget på Godmorgon världen! i P1. Jag ville känna mig uppdaterad på de senaste världshändelserna. Numera är söndagförmiddagarna vigda åt P2 och programmen Alltid på en söndag och Klingan. Lennart Wretlind, programledaren för Klingan, erbjuder ofta ett inspirerande axplock ur den så kallade världsmusiken. Han gör det kunnigt och engagegerat. Många gånger innehåller programmet artister jag vill veta mer om, och då är det spellistan på SR:s hemsida som gäller.

Alltid på en söndag, med Vassilis Bolonassos, ligger mig ännu varmare om hjärtat, mest av den anledningen att jag lyssnar ofta på det som kallas tidig musik. I Bolonassos program ingår alltid Bach, Monteverdi (för sällan), Vivaldi, Couperin och andra storheter inom barocken. Kända kompositörer varvas med, för mig, mindre kända. Det är ett av programmets kvaliteter, man lär sig mer om musiken och om musikerna. Inspelningarna som avnjutes är många gånger ganska färska och ypperliga.

I somras kunde man i Svenska Dagbladet läsa följande om Bolonassos ”Med programmet Alltid på en söndag har han länge visat ett kompromisslöst engagemang för tidig musik. Varje söndagsmorgon klockan 9 välkomnar han sin ”hedersgäst” och förklarar att den tidiga musik som ska fylla de kommande två timmarna är ”ett måste för hälsan, ett näste för själen”.

”Bolonassos presentationsstil tillhör annars den ekonomiska skolan. Mellansnacken är sparsmakade, sakliga, men inte sällan anekdotiska. Programmets huvudsakliga värde ligger främst i spellistorna, som utöver sin historiska avgränsning visar på finess i blandningens nyanser.”

Förutom musiken i radion fylldes denna söndag med en ordentlig frukost. Jag fick tillfälle att ”komma i balans” som det heter. Skönt! Under en trevlig och intensiv helg.

Om Leonard Cohen, och om en inre dusch på Möllevångstorget

2008-11-07T10:37:00.003+01:00

”So long Marianne”, Leonard Cohens berömda sång mötte mig när jag steg in på Kaffebaren i morse. Cohens djupa, mörka röst och monotonin i sången hjälpte mig att vakna, så där på riktigt. Sången, och kaffet som bryggdes öppnade liksom upp mig, fick mig att bli uppmärksam på var jag befann mig, och vad jag skulle arbeta med, och färdigställa under dagen.

En kort konversation med barens kvinnliga barista, om just Cohens sånger, vecklade in mig i ett resonemang om Cohens storhet. På väg från Kaffebaren, över Möllevångstorget där kommersen var i full gång, funderade jag vidare över det som inspirerar mig i Cohens konstnärskap.

Hos den sminkade damen köpte jag drygt ett kilo äpplen, Aroma, Ingrid Marie och Cox Orange. Jag tog nästan genast en tugga. Äpplet var så där syrligt, sött och lite kallt att bita, som det gärna får vara en fredagsmorgon, strax efter en kopp macchiato. Friskheten i äpplet kändes som en uppiggande inre dusch, så där lagom kall.

Cohens sånger rör sig i en inre värld. Där finns hans storhet, tror jag. I modet och förmågan att vara innerlig, att verkligen mena något med sångerna. Att vilja och våga förändras! Cohen har med sitt liv ändrat levnadsbanan flera gånger. Det känns som om han gjort det i ett försök att vara sann, mot sig själv och mot andra. Denna orientering, och vilsenhet, har Leonard Cohen gestaltat på ett mästerligt vis. Till inspiration för oss alla, och till inspiration för sig själv. Utan sångerna hade Cohen blivit galen, kanske också vi?

Är en svensk Obama möjlig?

2008-11-05T10:59:00.001+01:00

I dagens nätupplaga av Berlingske Tidene kan man läsa en något oväntad kommentar till valet av Barrack Obama till president i USA.

”Danmark kan også få en Obama, mener statsminister Anders Fogh Rasmussen.

- En etnisk minoritet kan godt levere den politiske leder. Det kan man da ikke udelukke. Når det kan lade sig gøre i USA, så kan det lade sig gøre hvor som helst, siger statsministeren efter valget af den farvede Barrack Obama til amerikansk præsident.

-I de fleste politiske partier er der jo medlemmer, som tilhører etniske minoritetsgrupper. Foreløbig fører de sig mest frem i lokalpolitik. Jeg vil da ikke udelukke, at det på et eller andet tidspunkt kan blive tilfældet i national politik, siger Anders Fogh Rasmussen.

Han vil ikke gætte på, hvornår det kan ske.”

Kommentaren är minst lika välkommen som oväntad. I ett hårt politiskt och etniskt polariserat Danmark är det inte precis det första man tänker på – en statsminister som är färgard, eller hur? Men Sverige, då? Finns det tillräckligt med fantasi (och vilja) i de övre politiska skikten att föreställa sig en statsminsiter med ursprung i exempelvis Irak?

Halal-TV hade mött applåder om kvinnorna varit unga män, och om de istället för slöjor burit gerillakepsar

2008-11-04T09:41:00.002+01:00

Sällan har ett TV-program blivit så nedsablat som Halal-TV. Första programmet sändes i SVT igår. Programledarna, tre unga kvinnor, genomförde en resa med tunnelbanetåg i Stockholm, från den rikaste stadsdelen till den fattigaste. Kvinnorna samtalade med varandra, de reflekterade över orsaken till ekonomiska och sociala skillnader mellan människor i dagens Sverige.

Några korta intervjuer gjordes med boende i de olika miljöerna. Diskussionen rörde, nästan oavbrutet, frågor om klass och klasstillhörighet. Kvinnorna kopplade frågeställningarna till sin muslimska tro, där synen på fattigdom, rikedom och givmildhet är central. Den som är bekant med muslimer vet att frågor om social rättvisa alltid står högt på dagordningen.

En av de intervjuade, den ende som bröt temat ”boende längs tunnelbanelinjen”, var samhällsdebattören Carl Hamilton. Tanken var antagligen att han skulle ge en initierad övergripande kommentar till kvinnornas fokus på de ökande skillnaderna mellan samhällsklasserna. Hamilton måste haft en ovanligt dålig dag, en riktigt dåligt dag. Ur honom for nämligen några floskler som man definitivt inte förknippar med Hamilton, utan med fullgågna rasister. ”... ni kommer hit och kräver..”, ”.. vill ni inte ta i hand kan ni bosätta er i en jordhåla”.

Programledarna, tre personligheter, med lika mycket eller lika lite gemensamt som nästan vilka unga människor som helst har väckt stark antipati i journalistkåren, och hos profilerade debattörer. Kvinnornas välformulerade reflektioner, deras öppna frågor, kort sagt, deras intelligenta och samtidigt raka, naiva sätt att göra ett samhällsprogram för TV, var uppfriskande och klargörande.

Uppfriskande såtillvida att kvinnorna, som vilade i sig själv, i sina identiteter, bjöd på röster som nästan aldrig hörs i media. Klargörande, därför TV-programmet i sig och kommentarerna och diskussionen kring Halal-TV visar att intelligentian i Sverige gärna talar om mångfald, men i själva verket slår ner hårt mot olikheter där de dyker upp. Särskilt om olikheterna presenteras av kvinnor, med en levande religiös tro, som dessutom är muslimsk.

Programmet hade antagligen mött ändlösa applåder om kvinnorna varit unga män. Killarna hade förstås burit annat än slöja. På huvudet hade de haft kepsar (i militärstil, helst med associationer till gerillakrig). Vi har sett det många gånger förr, hur unga män med journalistiska ambitioner och traditionell vänsterretorik upphöjs till stjärnstatus just för att de anpassat sig till maktens språk, för att de tagit upp kvasirevolutionära attribut och för att de talat om strukturer och klassskillnader på manligt vis.

Men igår fick vi se unga kvinnor möta människor och samtala, på ett mänskligare plan, om sociala skillnader utifrån politiska, personliga och religiösa utgångspunkter. Idag ser vi hur kvinnornas försök görs ner utan tillstymmelse till nyanser. Inte undra på att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister!

Varför inte lite dissonans i politiken, som i en madrigal av Carlo Gesualdo?

2008-11-03T11:17:00.004+01:00

Äntligen på plats! Veden ryms i det gamla hönshuset. Skönt, nu slipper jag bereda utrymme i Gammelhuset. Men å andra sidan blir skräpet kvar, det som skulle till återvinningsstationen i Tollarp redan för många veckor sedan. Röjningen i Gammelhuset får vänta.

Städningen i garaget, arbetet i trädgården leder ofta till uppföljningar, till nya små och stora projekt. Klar blir man aldrig! Därför är det viktigt att avsluta i tid, att inte påbörja något som kan bli hur omfångsrikt som helst, eller helt enkelt ett arbete utan slut. Ser man inte upp kan man bli en Sisyfos. Syftet med hus och trädgård måste vara glädjen, njutningen över att finnas till och att vara hemmahörande på en liten jordplätt. Inte otröstligt evighetsarbete!

Balansen är inte lätt att finna. Styrning behövs, men att släppa kontrollen är också viktigt. Oavsett om det handlar om arbetet i en trädgård, städning eller allvarligare sysslor. Man måste lämna plats åt improvisationen, åt tillfälligheternas spel. Naturen måste få uttrymme, visa sina fäger och former. Människor måste få sätta prägel på sammanhangen de verkar i.

Utan formviljan blir en trädgård eller ett musikstycke för banalt. Innehållet eller ändamålet, hur angeläget det än är, räcker inte. Formviljan, lusten att gestalta, är som en utsträckt hand, eller som en fanfar som kallar människor till ett spektakel på ett torg. Formen säger något om mötesplatsen, den bjuder in.

En trädgård som lämnats åt sig själv är sällan inbjudande, den finns bara till. Den kommunicerar ingenting. Konstverk med så kallat budskap är ofta fattiga på upplevelser. Budskapet/poängen är tydlig i den grad att allt annat än den politiska dimensionen dödats. Som en formlös och övergiven trädgård, de sköra växterna försvinner, de starka tar över. Det blir trist.

En röst i politiken eller i musikens värld, blir för trist. En unison kör (särskilt i politiken), blir också trist. Nej, gärna många röster (olika som vedträn?), gärna flerstämmigt som i en madrigal. Varför inte lite dissonans som i ett stycke av Carlo Gesualdo?

Kornas beteende tyder på att Obama blir USAs näste president

2008-10-31T15:49:00.005+01:00

Överrumplade av snön? Ja, det blev vi igår. Samtidigt som jag flyttade veden från presenningen till vedboden (det tidigare hönshuset) började det regna. Min son, nyss hemkommen efter en transatlantisk resa, fick även han uppleva regnet, och dess övergång till snöfall medan han klippte plymspireorna.

Tidigare under morgonen lade jag märke till ovanlig aktivitet hos de betande korna, på ängarna strax intill vårt hus på Åsen. De tycktes rekognosera, söka efter en plats för skydd och vila. Platsen gällde inte endast en individuell ko, utan hela flocken. 30 kreatur, kanske? Sökandet, det tycker jag mig förstå så här efteråt, handlade om flockens skydd gentemot det analkande snöovädret.

Medan vi härdigt trotsade regnet i våra trädgårdsgöromål, blev kornas agerande mer resolut. De bestämde sig för dungen närmast gammelhuset. När kreaturen var samlade bland aspar och björkar kom snön.

Vi, särskilt jag, stod gapande och förvånad. Oktober är inte utgången och snön faller, i stora flingor och i sällan sedd mängd. Redan! Och jag som inte fått in veden i boden, tvingas lämna en del kvar under den håliga presenningen. Illa! Jag borde börjat tidigare. Tänk om jag hade anat det korna redan visste.

Det sägs att man genom att studera djurens beteende kan få indikationer om väderförändringar, jordbävningar, tsunamin och annat otäckt. Kan man av djuren också få signaler om människors öden, inom politiken till exempel? Finns det djur i USA som förnimmer utgången av tisdagens presidentval? Kan åsnor och elefanter redan känna vartåt det barkar?

Korna på Åsen tar hellre emot ovädret bakom några träd, än möter den kalla vinden ute på ängen. Kort sagt, de föredrar att röra sig fritt i skogsdungen framför att stå stilla på kullen med rumpan vänd mot snö och kyla. Kan man i kornas beteende sia något om valet av Obama eller McCain? Kornas beteende, deras val av skogsdungen inför det väntade snöovädret tyder på att Obama blir USAs näste president.

Bach, reggaemusik och doften av svenska äpplen

2008-10-28T10:57:00.000+01:00

Aroma, Ingrid Marie och andra svenska äppelsorter, fyller lådorna i den sminkade damens marknadsstånd, på Möllevångstorget. Äpplen, skördade i trakten av Kivik eller uppe hos oss på Åsen, mellan Maltesholm och Östra Sönnarslöv, är särskilt goda. Dessa frukter finns att köpa hos några av stånden på torget. Kilopriset ligger högre än den importerade frukten. Det är aromen, syrligheten och hållbarheten som får mig att välja svensk frukt, och mina inspirerande minnen från tiden då jag arbetade med Äpplets hus och Ingvar Åkesson i Kivik.

Ingvar Åkesson är dessvärre borta, och saknad. I honom fanns en person som på ett självklart sätt såg den konstruktiva förbindelen mellan den lokalt producerade frukten, och kunnandet om förädling som finns utanför den egna täppan. Kort sagt, han såg kopplingen lokalt-globalt som viktig för all kvalitativ utveckling, inom fruktodlingens område, inom förädlingsindustrin, inom kulturen och konstnärskapet. Jag har gått underbara promenader med Ingvar Åkesson i blommande äppelgårdar, jag har tillsammans med honom lyssnat till Bach och sinnesutvidgande cellosviter. Oförglömliga upplevelser!

I färd med att köpa frukten på Möllan stöter jag på Robert Varga, musiker som bott några år på Jamaica. Tills orkanerna tvingade bort honom och hans familj. Vi brukar sammanstråla på Kaffebaren, och tala om reggaemusik. I baren finns personer från mellersta östern, från Afrika, från latinamerika. Det är en del av torgets tjusning, platsen har en stark lokal profil, men en tydlig internationell miljö. Det är härligt att försjunka i Bachs musik, och att tala om reggae, och samtidigt känna doften av svenska äpplen.

Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred?

2008-10-27T17:08:00.002+01:00

För drygt två år sedan skrev jag en motion till Malmö kommunfullmäktige, tillsammans med John Fredrik Dymling. Vi ville båda bidra till att Malmös kulturarv levandegörs. Förslaget vår motion mynnade ut i var att Malmö stad skulle högtidlighålla hundraårsminnet av 1914. Ett årtal som var avgörande för tillblivelsen av det moderna Malmö, och ett tillfälle att manifestera för fredlig samexistens mellan människor.

I dagarna i kommunfullmäktige, och på andra håll i stadens politiska styre, diskuteras Malmö stads eventuella högtidlighållande av nämnda hundraårsminne. Det känns roligt att frågan inte är glömd fastän Dymling har gått bort, och jag har lämnat fullmäktige.

En detalj i motionen rörde de berömda ”änglamakerskorna”. Skådespelaren Nils Poppe blev bortlämnad som spädbarn till just ”änglamakerskorna”. Poppe överlevde ”vården”. ”Malmöhus upphörde detta år att fungera som fängelse, trots att så kallade "änglamakerskor" fortsatt tog hand om ogifta mödrars barn och ”vårdade” dem till döds.”

En stor händelse 1914 i Malmö var förstås; ”..den så kallade Baltiska Utställningen. Denna exponerade industri- och konstprodukter av hög kvalitet från Danmark, Ryssland, Tyskland och Sverige. Konstavdelningen innehöll avantgardkonst som delvis införlivats med konstmuseets samlingar.”

Viktigt var också att ”Kockums etablerade sig på sitt nya varvsområde men första världskriget medförde brist på stenkol vilket gjorde att ett stort antal industriarbetare permitterades och att en omfattande arbetslöshet blev följden. Detta ledde bland annat till att den första arbetsförmedlingen startades.”

1914 bröt, som bekant första världskriget ut. En vädjan att bevara freden i Europa kom från tre monarker. Medan de var i Malmö! ”Det är också någorlunda välkänt att de tre konungarna över Danmark, Norge och Sverige, Kristian X, Håkon VII och Gustav V, möttes i december i Malmö för att manifestera nordisk samhörighet och fredsvilja. Ett högtidlighållande (2014) kan således även utgöra en manifestation för fred.”

- Ska de nordiska kungahusen inviteras till Malmö i samband med baltiska utställningens 100 år? Så lyder frågan som blivit konfliktfylld i Malmö kommunfullmäktige. Behövs inte alla goda krafter (även de kungliga) i en manifestation för fred i en värld av krig och svåra motsättningar?

Mitt hjärta röstar för Barack Obama, hjärnan säger John McCain

2008-10-25T14:32:00.003+02:00

Mörkret täcker jorden (men notera att natten aldrig är helt svart, inte ens under vintertid). Dagarna blir kortare, åtminstone hos oss. Den vidskeplige kanske läser in finanskrisen, klimatförändringarna och det förestående amerikanska presidentvalet som tecken i en undergångsvision?

Det är lätt att misströsta. Verkligheten är barsk många gånger, och människor är alltför benägna att agera kortsiktigt, till och med i strid med sina egna intressen. Globaliseringen och dynamiken i kapitalismen har bidragit till både gott och ont. Det är förstås enkelt att konstatera. Vad är helt igenom gott eller ont?

De modeller vi känner till för handeln, för finansmarknaden är otillräckliga. Ett nytt, mer hållbart grepp behövs. Och det kommer att komma. Det måste man tro, hur mörk situationen än ter sig. Man måste tro! Utan tro lämnar vi en omänsklig värld efter oss.

Sak samma gäller klimatförändringarna, men omvänt, här verkar det finnas en myckenhet av tro och för lite av vetande (i alla fall i opinionsbildningen). Hur stor del av förändringarna är beroende av den mänskliga civilistationen? Vad betyder förändringarna i universum, vad innebär solens påverkan? Hur som helst, det räcker att inse den mänskliga faktorns betydelse för att vi (särskilt i de rika länderna) har ett stort ansvar för miljön, för en hållbar utveckling.

Obamas vätalighet, hans ungdom gör det lätt att tycka om honom. Lyckas han bli president är det en fantastisk bedrift. En bedrift som hela USA kan känna stolthet över. Ett land som varit, och till viss del fortfarande är, splittrat av etniska motsättningar. En svart person som president är något vi alla kan inspireras av. Inte minst vi i Sverige, vi som ännu inte lyckats få en kvinna som statsminsister (Storbritannien fick Thatcher, Tyskland har Merkel!).

Obama eller McCain? USA, de resurser och krafter landet besitter, kräver omänskligt mycket av sina ledare. Bara att rent fysiskt överleva en mandatperiod kräver oerhörd styrka. Att bli president, ledare över en mäktig nation innebär inblick i och beroende av människors omättliga girighet, hunger efter makt och pengar.

Ibland tänker jag att Obama är för oerfaren, för idealistisk för ämbetet som president. McCain vet mer om det moraliska förfall som alltid finns i närheten av maktens översta skick. Mitt hjärta röstar för Obama, hjärnan säger McCain.

Balearic Beat ger oss overkligheter vi kan dansa till

2008-10-24T12:32:00.007+02:00

Kaféet på hörnan, Kaffebaren vid Möllevångstorget, befolkades av ovanligt många gäster i morse. Konstigt nog kände jag inte igen ett enda ansikte, utom ägarens förstås, och ansiktet på kaféets barista. En mycket trevlig ung man, fastän han är Juventus-fan. Det fina med att han trots allt intresserar sig för fotboll (italiensk) gör att han kan tala om för mig hur mitt favorilag ligger i seria A. Själv har jag tappat engagemanget, som var ganska ambitiöst tidigare.

I kön till kaffebeställningen lyssnar jag in mig på musiken, som är på låg volym, nästan ohörbar förutom det svaga dunket från ett avlägset hjärta. Volymsvag är musiken, men njutbar. Jag frågar baristan om det är ”House”. Nej, nej, nej, svarar han. - Det är ”Balearic Beat”, lågt BPM (Beat Per Minute) och med sydländska gitarrer. Intressant, svarar jag. Får min kopp, sätter mig till bords med en tidning, och lyssnar vidare.

Musikens förmåga att öppna sinnena är väl bekant, inre syner kan växa fram, stämningarna ger bilder ifrån sig. Rytmen bjuder upp till dans. Dans för sin egen skull. Härligt! Jag blir sittande. Ingen annan dansar! Min blick vänder sig ut mot gatan, bilarna och fotgängararna samsas om utrymmet. ”Balearic Beat” ackompanjerar rörelserna i gatukorsningen.

Det är kanske hjärtslagen i musiken som får mig att tänka på Arvo Pärts kompositioner? Hans musik är medativ, rytmisk, öppnande som en väl komponerad målning. Musiken kan det! Bildkonsten kan det! Konst, när den är som bäst, handlar om mångtydighet.

Utan ett poetiskt uttryck blir film, teater, litteratur, konst ospännande och entydigt, något vi redan kände till. Alltså dött! Sämsta betyg ett konstverk kan få är när någon säger ”Det är så bra, jag kände precis igen mig” eller ”Det är precis som i verkligheten”.

Väck dönickarna! - Låt gycklarna fira Nils Poppe 100 år!

2008-10-23T10:26:00.003+02:00

Brysselkålen växer på stammar! Damen med de målade ögonbrynen, har för dekorationens skull placerat brysselkålen i sina kunders blickfång. Särskilt vackert är det inte, men intressant. Jag gillar brysselkål, har kanske funderat över kålens växtsätt men inte, i mitt inre eller någon annanstans, sett oplockad brysselkål. Kålen växer alltså på en stam, hög som en underarm, kraftig som en större morot. De runda kålkropparna är fästa som bjällror på en stav.

Utseendet får mig att tänka på medeltida musikinstrument, på gycklare. Eftersom jag står på Möllevångstorget, alldeles nära födelseplatsen för gycklarnas gycklare Nils Poppe, tänker jag på honom, och på att det i år är 100 år sen han föddes. Här i Malmö! Ingenstans kan jag uppleva att staden på ett ordentligt sätt firar honom (en idrottsutövare hade fått uppmärksamhet, det kan jag lova!).

Under en kortare stund övermannas jag av en dysterhet, en känsla av att det jag och många med mig uppskattar inte betyder något alls för dem som präglar det offentliga livet. Se bara på Möllevångstorget, även det 100 år. Det enda på torget som renoverats/byggts om är den fula korvkiosken, som blivit bunkerlik och därmed gjort kiosken och torget fulare. Vilket sorgerligt sätt att fira Möllans 100 år!

Istället borde torgets kvaliteter som mötesplats förstärkas, man borde i firandet av torget och Poppe knyta an till historien, och till kulturarv och kulturell mångfald. Och förstås, släppa loss gycklarna på gator och torg, låta bjällrorna skallra. Då kanska maktens dönickar vaknar?

Det sista penseldraget som får allt att försvinna

2008-10-22T10:33:00.001+02:00

”Man måste våga göra det där sista penseldraget som får allt att försvinna.” Citat ät hämtat från James Lords lilla bok Giacometti målar porträtt. I boken får man en tydlig bild av Alberto Giacomettis personlighet, hans sätt att arbeta. Hans konstnärliga engagemang är totalt, kravet på ärlighet fullständigt. Giacometti vågar riskera allt under hela arbetsprocessen.

Otaliga är verken han anser vara värdelösa. Lord, och andra av Giacomettis vänner, hindrar honom mer än en gång från att förstöra teckningar, avgjutningar och målningar. Skisser och fullgågna verk som ingen mer än Giacometti ansett vara dåliga. Ett annat citat från Giacometti; ”När jag ser en utställning med mina egna saker så är jag den förste att tänka attt de är bättre än något som någon annan gör. Men sedan inser jag att de inte har något som helst samband med vad jag hoppas kunna åstadkomma, så jag bestämmer mig för att de inte alls är bra.”

Det spanska begreppet ”Duende” är tillämpbart på Giacommettis konstnärskap. Med stöd i sitt hantverk söker han sig till det yttersta av sin förmåga, och riskerar därmed att förlora sig själv, och samtidigt uppgå i något annat, något större. Att för en stund förlora sig in i de dödas rike?

Om skönhetens ursprung, och om det mänskliga äventyret

2008-10-21T13:42:00.002+02:00

”Giacomettis konst förmedlar till de dödas släkte en insikt om att alla varelser och alla ting är ensamma och att denna ensamhet utgör vår obestridliga skönhet”.

Jean Genets lilla bok Giacomettis atelje är en kär följeslagare. Under årens lopp har jag låtit mig inspireras av Genets och Giacomettis tankar om konstnärligt arbete och om konstens roll, i det personliga livet och i samhället i stort. Herrarna är inte mångordiga i ämnet, men precisa, utmanande och befriande. Särskilt för oss som sätter värde på konstnärskap med utgångspunkter i begrepp som sanning och skönhet.

”Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på.” Att gestala konsten på Genets vis förutsätter personligt engagemang hos konstnären, och ärlighet. Så gammaldags! I min ungdom skrattade man åt idéer som dessa. Någon sanning ansågs inte finnas, ärlighet förlöjligades. Nej, politisk makt (som enda verkliga faktorn för personlig och samhällelig utveckling var oomtvistelig), det var vad det hela handlade om. Och dessvärre, fortfarande handlar om.

Den personliga berättelsen har hamnat i skymundan, i förgrunden har vi istället konstnärer som allt mer glider in i något som bara förhåller sig till ytor, design eller politisk propaganda. Kort sagt, fokus på samhällsstrukturer och vurmandet för populärkultur tränger bort angelägna, de enda riktigt hållbara berättelserna, berättelserna om det mänskliga livet - om dess skörhet.

”Så vi drömmer om och längtar efter en värld där människan, i stället för att så ursinnigt söka påverka det yttre, strävar efter att göra sig fri från det, inte bara vägrar befatta sig med det utan går så längt som till att blotta den punkt inom sig där ett helt annat – näramre bestämt andligt – mänskligt äventyr skulle kunna börja.”

Kulturarvet lever - bland svartrötter, målade ögonbryn och en stolt viking på Möllevångstorget

2008-10-20T09:59:00.008+02:00

Till det bästa med hösten hör tillgången på färsk frukt, nyplockade äpplen och päron. På Åsen handlar vi Aroma, Cox orange och andra goda äppelsorter i plantskolan i Östra Sönnarslöv (även päron förstås, som Conferense, eller Moltke). I stan går jag gärna till mina favoritstånd på Möllevångstorget. Priset ligger något högre, men kvaliteten (på färska svenska frukter) är utmärkt även här.

Det polska ståndet, regeras av svenskar från Polen, av kvinnor i yngre medelåldern. Deras uppläggning av rotfrukterna, frukterna, bären, grönsakerna och svamparna är överskådlig, prydlig. Inte överdådig och generös. Inte som på marknader i södern, men inbjudande ändå. Kvaliteten är acceptabel men inte på topp, som det mesta på Möllan. Bra kvalitet på utbudet upplever man någon gång, för sällan uppriktigt sagt. Dåliga varor, direkt dåliga, ser man allt för ofta.

Priset är konkurrensmedlet nummer ett på Möllan. Borde vara kvaliteten på varorna istället. Men, med inflyttningen av fler matintresserade och köpstarka personer i området kommer utbudet att förbättras.

Ett av mina två andra favoritstånd, styrs av en ljus storväxt viking. Han säljer potatis och lök i säckar, utmärkta sorter. Jag handlar med glädje hos honom, bra varor och en trevlig handlare gör kunden nöjd. En förtjusande äldre dam, med skin på näsan och med sinne för humor, och som mest säljer rotfrukter är min andra favorit.

Hennes make-up, målade ögonbryn och hårt sminkade läppar, för tankarna till svunna tider. Varorna hon säljer finns också i de andra stånden. Hon säljer, som de andra, palsternackor, rotselleri, svartrot och annat som är riktigt gott i en höstgryta eller soppa. Priset är lite högre hos henne. Men hon är hon, och det betyder att jag tycker om att möta hennes varma och glada blick. Det är väl det som jag betalar extra för?

Att handla hos henne blir inte bara en affärstransaktion, med på köpet får man en känsla av att hon har mycket att berätta om det gamla Malmö, om hur det var förr på Möllevångstorget. Berättelser som intresserar mig. Kulturarvet lever på Möllan!

Av USA finns snart bara skelettet kvar - finanshajen Soros vänder blicken österut

2008-10-17T11:37:00.003+02:00

”Storspekulanten (Georg Soros) konkluderer: »Jeg kalder den politisk markedsfundamentalisme, og jeg anser ikke markedsfundamentalisme for bedre end marxistiske dogmer. Begge ideologier ifører sig videnskabelige klæder for at gøre dem mere acceptable, men deres teorier består ikke virkelighedens test.«

I FØLGE Soros er vi ved afslutningen af en periode, hvor USA kunne sætte den globale dagsorden med afregulering, lavrentepolitik og en kreditekspansion, der betød, at resten af verden fi nansierede USAs enorme budgetunderskud. »Der var en symbiose mellem USA, som var glad for at forbruge mere, end det producerede, og Kina og andre asiatiskeeksportører, som var glade for at producere mere, end de forbrugte,« fortæller Soros, der forudser, at den forventede lavkonjunktur i USA får vidtrækkende konsekvenser.

Men det vil ifølge ham være forkert at tro, at alle rammes lige hård: »Den konventionelle lærdom er, at når USA nyser, så bliver resten af verden forkølet. Det er ikke længere sandt.« For dels bliver euroen en stærkere valuta på bekostning af dollaren, og dels vil krisen fremme Kinas opstigning som global supermagt: »Kina vil sejle gennem den nuværende finanskrise og efterfølgende lavkonjunktur med flagene hejst og opnå betydelig forholdsmæssig styrke ... Kina vil sandsynligvis udfordre USAs overherredømme meget tidligere, end man kunne have forventet, da George W. Bush blev valgt,« skriver Soros og tilføjer bidsk: »Sikke et ironisk resultat af Projektet om et Nyt Amerikansk Århundrede. «

The New Paradigm for Financial Markets indeholder ikke kun dystre perspektiver for USAs fremtid. Der er også nogle gode råd for den, der stadig har penge at investere. Soros’ anbefaling for 2008 lyder: »Sælg amerikanske og europæiske aktier. Sælg dollars og amerikanske statsobligationer. Køb kinesiske, indiske og arabiske aktier. Køb ikkeamerikanske valutaer.”(Recension av George Soros bok The New Paradigm for Financial Markets, Weekendavisen, nr 42, 2008)

EU-fientliga och rasistiska krafter i Danmark gör gemensam sak (igen!)

2008-10-14T14:54:00.003+02:00

(Pressklipp: Nytt från Öresund)"Uppståndelsen kring EU-reglernas påverkan på dansk migrationspolitik har gjort att var fjärde dansk är redo att lämna unionen. Åtminstone om det är enda sättet att behålla Danmarks strikta invandringsregler. Såväl ja- som nejsidan tar resultatet som en seger.

Framförallt hos Dansk Folkepartis väljare väcker EU-direktiven om fri rörlighet mellan unionsländerna ont blod. Enligt en opinionsundersökning som Jyllands-Posten låtit göra vill två tredjedelar av Dansk Folkepartis väljare lämna unionen om inte Danmarks nuvarande invandringsregler kan upprätthållas. "Rejält positivt", menar partiets EU-ordförande Morten Messserschmidt.

-- Det vittnar om att folk har reagerat på den intensiva debatten om EU och de problem som följer, säger han till Jyllands-Posten.

Henriette Kjær, politisk ordförande för EU-vänliga Konservative, tar i stället fasta på att 65 procent av danskarna inte vill lämna unionen även om det innebär att landets strama invandringspolitik luckras upp. Hon är också nöjd över att var tredje av Dansk Folkepartis väljare står på EU-vännernas sida.

-- Det visar ju att partiet får svårt att bli ett renodlat motståndsparti, vilket det snackades om tidigare, säger hon till Jyllands-Posten."

Den glada galten klarar rädslan bättre än finansmarknaden

2008-10-13T09:32:00.007+02:00

Den glada galten och hans flock kom undan (även den här gången). Männen stod redo med sina gevär vid majsfältetes slut. Drevkarlarna och hundarnas närvaro var påtaglig. Skallen och ropen kom närmare. Jägarna höll bestämt om sina vapen. De lät fingret vila mot avtryckaren. Med kroppen fast ankrad i marken, rörde sig deras jägarpupiller, sökande metodiskt, horisontellt efter bytet.

Vildsvinen, är kallblodiga djur, åtminstone gäller det psyket. Deras kyla, deras förmåga att hålla oron i schack är imponerande. De avslöjar sig inte för jägarna i första taget. De lämnar inte ett gömsle, såvida det inte är absolut nödvändigt och en uppenbar död är alternativet. Galten och suggorna behärskar sina impulser, även sin rädsla.

Medan jag bär in veden i förrådet kastar jag då och då en blick mot fältet och jägarna. De står fortfarande, efter en lång stund koncentrerade, väntande på bytet. Jag får burit in en hel del ved innan jakten avbryts, innan skallen tystnat och jaktlaget åkt hem. En viss besvikelse kunde jag nog förnimma hos männen, och även i mig. Det hade varit spännande att se förloppet, att uppleva bytet som gör allt för att komma undan, och jägaren som fokuserar för att fälla det jagade djuret.

Nu blev det inte så. Drevet lyckas inte få ut dem på fältet, där skyttarna stod med spända hanar. Det känns förstås bra det också. Men det är fascinerande att bli åskådare till något så ålderdomligt som drevkarlar och jägare i gemensam aktion. Den glada galten, som min fru har sett på nära håll (tillsammans med sin nöjda flock), kom undan. Nöjda och glada för att de fritt får leva sina vildsvinsliv, för att de försvinner ur jägarens sikte, för att de med framgång behärskar rädslan att dö.

Finansmarkandens aktörer, de som spekulerat fram dagens katastrofala situation, påstås drivas av rädsla och girighet. Det kan nog ha sin riktighet. Av vildsvinen kan de lära en hel del. Girigheten finns inte hos djur. Rädslan kan behärskas!

Att skriva är att drömma (och att leva livet som det är)

2008-10-09T16:50:00.006+02:00

Jean Marie Gustave Le Clezio, är en utmärkt författare och väl värd Nobelpriset. I år fattade svenska akademiens ledamöter ett riktigt bra val. I likhet med flera av mina favoritförfattare är Le Clezio en "gränsgångare", en som bryter nya vägar, nya sätt att betrakta, och att leva livet.

För mig, utan att jag läst särskilt mycket av Le Clezio, upplever jag hans skrivande som en slags försök till försoning med livet, med varat. Detta, att leva livet som det är, är ett uttryck för mognad. Ett ideal som jag även finner hos andra konstnärer som jag uppskattar. Att acceptera sig själv, att glädjas över att finnas till är förstås inte alltid lätt, men viktigt. För livskvaliteten, och för förmågan att fungera som samhällsmedborgare. Att drömma, är också helt avgörande för ett kvalitativt liv.

– Att skriva har mycket mer med dröm än med verklighet och realism att göra – dröm, begär, önskningar, anfäktelser. Skrivandet handlar mycket mer om framtid än om det förflutna, minnena... När man skriver öppnar sig tiden för något nytt. Om jag skriver dör jag inte, brukar jag tänka. Sagt av Le Clezio i en intervju i Svenska Dagbladet i februari i år.

Folkets park och Möllevångstorget gör Malmö till en levande stad

2008-10-08T10:30:00.008+02:00

Pariserhjulet har stannat för säsongen. Men livet i Folkets park i Malmö pulserar, som vanligt, men inte i ett monotont stilla lunk. Människor, promenerar i olika takt och med skiftande mål i sikte. Hundägarna har sina ryck och sina pauser, allt efter de egna eller hundens impulser. Barnen kutar runt, som höstlöv för vinden. De äldre går på sitt sätt, vilar där solen ger dem lite glöd i det morgonbitna ansiktet.

Folkets park och Möllevångstorget, två mötesplatser i en provinsiell stad. Provinsiell för att staden är en förvuxen bondby, och sig själv tillräcklig. Vill inte ta intryck, förändras. Och ändå! Folkets park och "Möllan" bidrar, genom sina besökare, Malmö till en levande, internationell och oförutsägbar stad.

Få städer har som Malmö ändrats. Men inte av nyfikenhet eller intellektuellt sökande. Utan av politisk framsynthet. Alla beslut har förstås inte varit de bästa i kommunfullmäktige och i riksdagen. Men Malmö är på väg, att bli en spännande stad. Faktiskt, staden jag verkligen vill bo i (det trodde jag aldrig). Även när karusellerna och hjulen stannat.

Mircea Cartarescu och Claudio Magris, och en god omelett

2008-10-04T14:07:00.005+02:00

Förmiddagen blev väsentligt annorlunda än vad vi tänkt oss. En hyggligt tidig promenad i skogen blev till ett besök på en granngård. En auktion efter en ensam lantbrukares bortgång blev målet för vår lilla tur. En ström av bilar (uppemot 5 i minuten!) drog oss ur det vanliga lunket på landet. Vår djupsömn var bruten! Vi, som är vana vid en bil varannan timme, fick nu uppleva en biltäthet som får en att tänka på Place de la Concorde i Paris, eller korsningen Bergsgatan-Ystadgatan i Malmö vid lunchtid.

Så mycket folk! Aldrig, och det tror jag verkligen är fallet, aldrig tidgare har så många människor varit i vår lilla by på en och samma dag. Säkert fler än hundra bilar fanns på plats, parkerade på möjliga och omöjliga platser (en del bilar liknar mer militärfordon och kan därför placeras i stort sett var som helst). Nyfikenheten drog oss till auktionen. En sammakomst vi snart lämnade, eftersom vi inte är spekulanter på presenningar, lantbruksmaskiner och annat som hör en bondgård till.

Den mycket korta turen i skogen gav oss, förutom tydliga tecken på höstens snabba utveckling några brunsoppar. På tomten (där vi funnit Karl Johan svampar och andra smakfulla svampar) blev vi idag belönade med björksopp (Gott!). En kort promenad, men en lång njutningsfull lunch innehöll gammeldansk och kroatisk öl, omelett på nämnda svampar plus små goda spanska korvar, och till måltiden ett rustikt italienska vin. Kan det bli bättre?

Efter lunch, och tillbaka till samtalen från igårkväll, kom vi, min fru och jag, fram till att om nu inte Claudio Magris får nobelpriset i litteratur så blir vi minst lika nöjda om Mircea Cartarescu, på torsdag, utropas som vinnare av det prestigfyllda priset till Alfred Nobels minne.

Claudio Magris - värd en kopp kaffe på Möllan och ett nobelpris i litteratur

2008-10-03T10:47:00.007+02:00

Claudio Magris nämns som trolig nobelpristagare i litteratur. Jag kan inte annat än glädjas. Magris, en bildad och generös humanist, en "gränsgångare" i flera betydelser (inte minst genremässigt och kulturellt), en romantiker med fötterna på jorden, en medkännande författare, en skogsvandrare som verkligen uppskattar trakten kring berget Sneznik i Slovenien (nära Istrien), kort sagt, en författare som förtjänar många läsare, och ett nobelpris i litteratur.

Mer än gärna skulle jag bjuda Magris på en macchiato på Kaffebaren vid Möllan, och gå en promenad med honom i skogen på Åsen. Att tala med honom måste vara, som det är att läsa hans böcker, ett äventyr, en förkovring i litteratur, i kulturhistoria, i mänsklig värdighet.

Av hans hand är samtliga titlar värda att läsa. Ett bra sätt att ta del av Magris författarskap är att börja med böckerna Donau, och Mikrokosmos.

Ur Wikipedia "I sina alster blandar Magris kulturhistoriska fakta med skönlitteraturens frihet. Hemstaden Trieste var länge stationen mellan Europas öst och väst, som Italiens yttersta gräns mot Jugoslavien, men under dess historia har den tillhört flera, vitt skilda statsbildningar. Detta gränsförhållande är centralt för Magris författarskap. Han har sagt att de nationella gränser som skapas av fördrag och konventioner inte är det enda slaget som finns, utan gränser uppspåras även av pennan som flyttar och återställer dem; litteraturen är en zon som rymmer i sig en mångfald på gränsen mellan motstridiga element, och även ändrar de semantiska gränserna. Han ansluter sig därmed till de postmoderna, genreöverskridande författare, vilka med idealism förklarar litteraturens oavhängighet från bundna lagar samt skapandets kraft.

Med sin mångkulturella bakgrund faller etiska dilemman naturligen in i hans författarskap, som frågan om förhållandet mellan relativistisk tolerans och etisk universalism; hans åsikt i detta är att man måste finna vad Antigone kallade 'gudarnas oskrivna lagar'. Magris är för övrigt en varm anhängare av ett enat Europa"

Möllans ost och Åsens svamp i skön förening

2008-09-01T16:47:00.004+02:00

Med några goda ostar i bilen, som inhandlats tillsammans med några hekto lardo på Möllans ost i Malmö, begav vi oss iväg till vårt hus på Åsen. Framför oss hade vi en helg med svamplockning. Vädret spåddes bli sommarlikt. Den sista chansen att uppleva en solig dag innan höstrusket tar över, enligt metrologerna.

Solen och värmen kände vi av under svamprundan. Men varma blev vi framför allt av entusiasmen och av själva plockandet. Vår vanligen inte så givmilda runda förvandlades, efter att vi lämnade den ordinära rutten för en vacker glänta, till en lysande kantarellmatta. Vi gladdes förstås, och plockade. En och annan brunsopp och Karl Johan fick vi också med oss hem.

Doften av smörstekt katarell, efter att den först fått svettas ordentligt på pannan, fyllde köket. I glasen hällde vi rött vin. Fisken, som ugnbakats, fick en bädd av pancetta. En bit av det nybakade brödet doppade jag i den smälta lardon. En vacker dag avslutades med en vacker kväll. Och natten, den födde löften om fler svamphelger.

Sarko och Paris bor i Göteborg

2008-09-01T16:04:00.006+02:00

Vi har haft överraskande mycket glädje av katterna. Först var vi lite avogt inställda, med tanke på risken för allergi hos barn, och bristen på tid. Men när katterna väl kom till oss var de mycket välkomna.

Texas och Tenessee var bara åtta veckor gamla när vi fick dem. På USA:s nationaldag, den 4 juli 2007. Pappan påstods vara traktens Clinton. Det var upplagt för namn med koppling till Amerika. I somras tog glädjen abrupt slut, trafiken skördade ännu ett kattliv. Förra året gick Tenesse åt. Nu var det Texas som inte fick leva längre, och det samtidigt som hon just givit liv åt två ungar. Dallas och Houston föddes i vedboden, inför mina ögon och i samma stund jag talade i telefonen med min fru. Hon fick ögonblicklig rapportering. Dallas och Houston fick inte vara med sin Texas i mer än tio dagar. En bilförare körde ihjäl katten. I ett slag miste vi de tre katterna.

Veckorna av saknad efter Texas, Dallas och Houston bröts av en vacker grå katthona. Hon dök upp på Lillgården. Den grå honan kom till oss (häpna!) den 4 juli i år. Sabine River blev hennes namn, efter en flod i Texas. Sabine var dräktig. Efter tio dagar födde hon, på Frankrikes nationaldag den 14 juli, en hona och en hane. Paris och Sarko blev deras namn.

Sabine och ungarna tydde sig allt mer till våra grannar, för att till sist bo hos dem. Vi var bortresta oftare än förut, och kunde inte ta oss an den lilla kattfamiljen. Våra grannar, blev även de ofrivilliga kattinnehavare. Genom en förmedling såg de till att Sabine, Paris och Sarko fick en ny värdfamilj. Tyvärr, bor familjen långt från Linderödsåsen. Närmare bestämt i trakten av Göteborg.